Idag så ska jag åka skidor!

Ja, det är sant. Fast jag vet inte hur mycket skidåkning det blir. Ärligt talat är jag lite nervös. Inte så mycket för min skull utan för sonens. Han har sin första slalomträning ikväll. Och det är ingen skidskola (som kanske varit bättre) utan slalomträning. Och kanske att han inte är tillräckligt bra. Ser du vad jag skriver - det är ju knäppt! Han har varit iväg en gång med pappa och åkt och det gick bra, men eftersom fadern och jag vet att han inte är så himla bra än så har vi lovat (både sonen och tränarna) att vara med i backen, åtminstone de första gångerna. Men jag är ju inte heller så bra (på att åka lift) så vi får väl se hur det går. Det är tur att tränarna är desamma som på fotbollen så att de känner sonen och kan pocka och locka där det behövs och pressa lite där det behövs. Annars hade vi nog inte "vågat" sätta honom i gruppen.

Jag ser ju nu när jag läser igenom det jag skrivit att jag visst är nervös för min egen skull! Tja, med lite tur så klarar han sig själv ganska på en gång och jag kan joina de andra föräldrara på caféet och sitta där och diskutera hur fantastiska barn vi har!

Sa jag förresten att klubben känns jävligt snobbig och att det verkar vara av vikt att ha rätt efternamn eller vara väldigt duktig för att riktig räknas? Och detta trots deras vackra ord i sina stadgar om att alla oavsett ursprung eller utrustning ska få vara med! Återkommer kring detta.

Ikväll ska jag susa ner för backen på lillasysters skidor - wish me luck!

Frutto

snöskottning och vemod

Min träningstatus är i stort oförändrad. Ingen regelrätt träning efter Tjejmmilen. Skrattretande att jag har så lätt att betala knappa 300 varje månad utan att träna för dem. Och det är faktiskt ganska tur att de där überhurtiga varelserna inte ringer. För dem alltså!

Jag har fått ett erbjudande från en kollega att träna tillsammans på fredagmorgnar innan jobbet. Men jag sliter lite ont med hela jobbsituationen just nu och vet inte i vilket läger jag har mina allierade. Dålig ursäkt, men den enda jag har. Denna vemodiga känsla och den rannsakan som kommit i vemodets kölvatten har haft fler än en effekt faktiskt. Jag har fått tillfälla att allvarligt fundera på var jag ska ha min lojalitet och hur jag egentligen vill vara/uppfattas. Om jag sedan klarar av att leva upp till det jag bestämt återstår att se. Men mitt mål är att inte göra någon illa och det borde jag ju för fasiken fixa. Men sedan har jag oxå tappat två kilo. Och det gjorde väl ingenting, men det är trist att inte må bra. Och när jag inte mår bra så tar jag till lite yoga. Jag har faktiskt utövat yoga flera morgnar och det är inte alls dumt. Programmet har jag väl inte följt slaviskt, men det gör ingenting. Jag har ändå kännt av den Shanti som finns där.

Och så det här med vintern... Det är ju superhärligt med en nya årstid, och vacker är den oxå. Och det har ju kommit massor med snö och det i sin tur har gjort att jag varje morgon går från sängen ut till sopen eller skyffeln. Och varke morgon ler jag för mig själv, dels för att det är så himla skönt med en gnutta friskluft innan man låser in sig på jobbet, dels för att jag måste vara den mest lätta att kartlägga rutinerna på!

Shanti mina vänner - snart är det jul
Frutto

p.s. Du som vet mitt namn kan även kolla in mig på Facebook. Inte alls lika utlämnande där, för där äger någon annan mig. Men ändå...

Sakernas tillstånd

I februari vägde jag 82kg. Idag väger jag mer 85-86... (86 alltså... Minns att jag gärna försöker lura mig själv.)

I februari hade jag dess mått:

Hals: 35cm
Överarm: 30cm
Högmidja: 84cm
Navelhöjd: 95cm
Höft: 103cm
Stuss 104cm
Lår: 62cm
Knä: 39cm

Idag ser det ut såhär:

Hals: 36cm
Överarm: 30cm
Högmidja: 89cm
Navelhöjd:100cm
Höft: 103 cm
Stuss: 108cm
Lår: 65cm
Knä: 40,5cm

Det är 19,5 cm det! Och det är ju en hel del. Jävla slöfock! Och det verkar sätta sig på de där kvinnoställena oxå mage-stuss-lår. Och där är det ju lätt att bli av med skiten oxå.

På det igen, men inte nu...

Frutto

Jag har rört på mig!!!

Igår var det friluftsdag på skolan. Vi bussades ut och skulle gå tillbaka. Min grupp skulle följa en led. Bra, tänkte jag eftersom friluftsliv inte är min starka sida - framför allt inte om jag har ansvaret för en hög elever.

Vi följde leden länge. Halva den tiden hade vi ingen aning om var vi var. Jo, vi var på leden det visste vi efter som granar inte vanligtvis har oranga prickar på sig. Men vi visste inte hur långt vi gått. En ruta på kartan var en kilometer. Och enligt en skylt och våra ungefärliga beräkningar rörde det sig om en sträcka på 7-8 km. Efter en timme hade vi kommit typ 1 km och jag kände mig lite stressad. Det skulle vara en dag av samarbete, men det gick väl sådär. VNär vi stannade för lunch så visste vi inte om vi gått 4km eller 2. Dessutom så var lunchen stresig och en katastrof i övrigt. De skulle göra upp eld av blött ris och lite tidningspapper. Jag beundrar dem för att de inte bad mig dra dit pepparn växer. Själv så var dagen ett misslyckande som pedagog... Varje gång som jag blir arg och skriker åt dem så tänker efteråt på vad jag som förälder skulle göra om jag fick höra detta om en av mina barns lärare. Troligen bli helt galen. Men min grupp känner mig (på gott och ont) och vet att jag gillar dem och vill dem väl.

Hur som helst så var det jobbigt att pulsa en hel dag (ja, nästan i a f) i ospårad snö. Det var inte så djup snö, men ändå. Jag blev alldeles trött. Kändes inge' kul att jag så där "live" skulle få känna hur otränad jag blivit och hur bra makens täckbyxor passade. Fet och otränad - c'est moi! Men det känns i benen och rumpan idag - det måste vara bra. Kallas det träningsvärk? MInns inte när jag hade det senast...

Men jag har gjort en bra sak i a f. Jag har skaffat snabbare bredband, så nu tar bloggen och annat som jag måste göra vid datorn inte lika lång tid. Det borde ju betyda att jag kommer att sitta kortare tid. Tyvärr kan det oxå betyda att jag bara byter sittplats - till soffan.

seeya
Frutto

Bilar och vykort

Jag har en tidig dag idag. Slutar halv ett. Gött! Men som vanligt kommer jag inte iväg på en gång - idag nästan en timme senare. Men det tänker jag ta igen nästa onsdag för då sticker jag före lunch och tittar på storkillens redovisning på skolan.

Kan nå'n förklara varför man startar alla vägarbeten i oktober? Gillar man att härda sina mannar i kyla och snö? Är det en större utmaning att se om man hinner klart före tjälen? Var man än kör i stan nu så grävs det. Det är kablar som grävs ner och man ju gissa att några hål i vägen kommer att göras om till rondeller!!! Idag på väg till dagis och skola så blev det en liten omväg - en massa oranga skyltar med pilar i vägen för min vanliga rutt. Men eftersom jag är lugnet själv så tog jag inte ens en egen genväg utan följde snällt omvägen och tänkte att de har ju säkert tänkt att denna väg blir bäst. För visst finns det väl inte i Vägverkets arbetplan att de ska vara så sadistiska som möjligt? Jag hamnar vid ett rödljus och tänker inte så mycket på det...förrän jag blir påkörd! Först fattar jag inte vad som hänt. Det kändes ungefär som om man vrider om tändningen med växel utan koppling. Men sedan förstod jag att jag blivit just påkörd. Jag vrider av tändningen och hinner tänka bilen är av 2007 års modell. Det blir dyrt för den som inte vet var bromsen sitter... Men lugn som en filbunke kliver jag ut och hon som körde bilen bakom kliver ut och går, precis som jag, direkt och kollar kontaktpunkten. Min dragkrok och hennes nummerplåt. Inga skador alltså. På bilarna. Allt lugnt och hon är mest glad över att hon inte skadade min bil. Ingen tankte på att kolla om jag var ok. (inte från min sida heller bör tilläggas). Vi åkte iväg och då kom jag på att jag kanske skulle ha tagit hennes reg.nummer. det gjorde jag i backspegeln. Borde ha blivit rätt... Men nu är det så att jag faktiskt har ont i nacken, men jag är ju en mästare på hypokondri och tror att jag hittar på. Vad ska jag göra? Jag ringer polisen...

Och dessutom så ligger ett vykort och väntar när jag kommer hem från träningsstället. Där står: "Vi saknar dig här! Kom igen nu, nya tag!". Det är ju att man blir galen. Tror du att man kan få hämtning vid dörren?! Eller kanske ännu hellre ur soffan?!

seeya

Det ringde på mobilen x2

Tänk er själva. Du är på väg hem efter jobbet. Det har varit en pissig dag och du funderar på att bryta ihop. Men se, det går inte - familjen väntar. Ja, inte maken då - han sitter på ett flyg på väg bort. Du kör lagligt som vanligt, med vetskapen att du inte tjänar särkilt mycket tid på 2 mil om du ökar farten. Dessutom vet du att på din jobb-hem-sträcka har polisen sina träningsrundor på laserpistolen och så himla kul är det inte att betala en massa stålars bara för att man är korkad. Så du drar igång en skiva du står ut med i växlaren och sätter på farthållaren. Då ringer mobilen. Det är(vi kallar henne) Sandra från träningstället. (Nu vill jag att du verkligen sätter dig i denna situation. Hör hennes glättiga stämma...) "Nämen hej, det här är Sandra från *pip*. Jag har tagit över efter (vi kallar henne) Terese. Hon är mammaledig." Redan här blir du förbannad. Denna Terese graviditet har ju inte precis märkts och det beror inte bara på att det var eveigheter sedan jag var på samma ställe som hon. "Jag ser här att det var ett tag sedan du var till oss." Och?! "Och jag undrar..." Här slutar du att höra (inte lyssna), du vet liksom vad hon ska säga. Du svarar: "Ja, men enligt era regler så kan man ju inte ha uppehåll över sommaren och då tränar jag inte inomhus." Då inser du att det är mitt i oktober och skäms lite över att du nästan brusat upp inför en främlig som vill dig väl(?!). "Ja, så är det i och för sig, men jag vill bara veta att du är välkommen och om du vill ha en tid för ett nytt träningsprogram så tänkte jag att vi kan boka in en nu." Vid det här laget inser du att dina 86 snart 87 inte kommer att försvinna av den diet du går på för tillfället och att din ork är borta och du är på väg att kapitulera. Det är nog bra att få in rutinen igen... Vad händer?! Din något envise treåring i baksätet talar till dig och du har fräckheten att inte lyssna. Detta leder till ett gallskrik och du hör inte vad den förmodligen löjligt leende männsikan i andra änden säger. Med höjd röst säger du:"Tyvärr så kan jag inte ta det nu för att min son (och så någon hyfsat korrekt kommentar istället för det du vill säga nämligen...) har fått ett frispel och han i kombination med dig just nu gör mig självmordbenägen. Och eftersom jag inte kan få tyst på min son så säger jag Ajö!"
Jag vet inte hur du skulle känna dig efter denna händelse hämtad från verkligheten. Själv kände jag mig nästan befriad och det gjorde mig rasande. "För i helvete. Här ringer någon som ser att du inte tränar men betalar för möjligheten. Du har tillgång till experthjälp och du sitter i soffan och blir fet. Har du inte lärt dig själv någonting. Jävla Pucko!" Och sedan ingenting. det var ett par dagar sedan och jag sitter fortfarande och ser inte hur det ska kunna bytas ut mot träning. Och dessutom har det snöat...

Nästa samtal som kom till mobilen kom ungefär vid samma tidpunkt på dagen, men några dagar senare. Det är ju helt uppenbart att de som ringer inte har egna småbarn. Antingen det eller så har deras barn växt upp och det är pay back-time. Det var från min ena yrseldoktor. Hon ville berätta att hon fått mailkontakt med sin kollega och tillika yrselkännare av rang på Karolinska. Det är ju ett tag sedan jag var till min läkare och jag som trodde att mail gick snabbt. Men hur som helst... Hon ville säga att han trodde nog kanske att innerörat inte var det som är problemet. Han (jag tror att det är en han - snacka om fördomar...) var inne på någon form av migrän. Jag vet inte om det skolmedicinens sätt att diagnostisera det som inte kan vara något annat, ja, för det har ju naturligtvis med stress att göra. Och jag tror kanske det själv, men fortfarande att det är andningen och kroppsanspänning som fixar till yrselt inte stressen i sig. Han föreslog att jag skulle öka dosen med betablockerare. Jag var liksom tvungen då att tala om att jag inte hämtat ut receptet. Jag är tveksam till att en medicin som är framtagen för att minska blodtrycket är vidare bra att äta om man redan har lågt blodtryck. Har snappat upp från någonstnas att även om lågt blodtryck inte är lika illa som högt, så är det inte bra. Min läkare svarade på frågan att det som kan hända är att jag kan känna lite yrsel om jag varit framåtböjd eller suttit på huk och sedan hastigt reser min upp. "Jag är en och åttiotvå och har redan lågt blodtryck- det där kan jag." Om nu inte detta skulle funka hade Karolinskadoktorn en annan medicin på förslag. Det var en licensmedicin som han hade egna erfarenheter av. Vad betyder det, kan man undra? Tänk om en läkare sa samma sak om Viagra... Jag hade ingen aning om vad licensmedicin är, så jag frågade. Det är en medicin som inte är registrerad hos Läkemedelsverket. Varför? Jo, för att den är så ovanlig. (Ser framför mig hur jag intervjuas i Allers och berättar om miraklet.) Om jag skulle vilja bli behandlad mha denna medicin måste man (jag?) söka en personlig licens. Var vet jag inte. Känns lite hokus-pokus. Känns nästan skrattretande att homeopatin jagas så hårt... Det bestämdes att jag ska få en remiss till neurologen igen och så får de ta tag i en eventuell migrän. Förra gången var det mer reflexer och sån't som kollades upp. Det är inte så att jag känner mig missnöjd med sjukvården (ärligt alltså!), men det vore rätt skönt om man skulle kunna enas om något greppbart.

Två samtal - flera beslut att fatta. Ett är redan gjort: NO MORE KVÄLLSFIKA (omjagintetränatvillsägaåtminstoneenlitengång)

seeya
Frutto

Gift och ensamstående mamma

Jaha nyss stack maken iväg. Den första dagen av tretton denna månad. Jag har lovat mig själv att inte bli en sur tråkmåns innan han åker och att anstränga mig så att jag inte blir en elak mamma när han är borta - alltså sån't som vanligen inträffar när han åker/är borta. Detta kluster av bortavaro är ovanligt, och därför tråkigare. Det finns de av er därute som tycker att min uppoffring är för stor. Tyck inte det! Bjud mig och grabbarna på en vardagsmiddag istället.

Jag är inte skapt för att leva ensam (vem är det förresten?!). Och det gör jag inte heller - däremot är jag själv ibland och det är faktiskt inte helt fel. Det bästa vore förstås om min "självhet" blev när jag själv ville det, men nu är det inte så. Det som hänt med mig det sista åren är att jag gör saker för min egen skull mycket oftare och tom utan dåligt samvete (det är lite nyare än år...)! Om maken är borta och jag planerat in något som jag vill (ibland måste, men lika ofta bara vill) så gör jag det ändå om jag kan fixa barnvakt. Försöker numer inte be min svärföräldrar om det är en vill-sak som ska ske, de tycker att jag är lite otacksam och självisk. Och det är jag inte, eller hur?

Okej, jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen. Lillkillen vaknade och frågade direkt:"Pappa är?" Jag sa att han redan åkt och då blev han ledsen och sa:"Bakna han!" (saknar honom). Vad gör man då?! Det funkar ju inte att bara gå upp och gå ut och förorena nå't närliggande vattendrag. Nej, man biter ihop och torkar tåren och säger glatt: "Vi kan väl ringa och säga hej då?" Det gör vi och det blir bättre - i a f för lillkillen.

Jag sa ja till min man för att jag vill vara med honom. Kontigare än så är det inte. Nu är han inte hemma jämt och det är skittrist. Men om jag förut levt genom min man (som vissa påstår) så gör jag inte det längre. Jag lever mitt liv och det gör jag så nära min man jag kan, men jag gör oxå det jag vill och gissa om jag mår bra av det. Det gör även vår relation - förstås. Jag berättar vad jag vill och vad som är viktigt för mig och vet att vår relation klarar att jag inte vill - eller snarare att jag vill göra andra saker än att bara vänta. Jag vägrar bli en bitter fru som sitter hemma och väntar på att få säga några dräpande kommentarer till maken när han kommer hem från sina resor. Att bli en martyr som längtar så att hon håller på att bli galen, men när maken väl kommer hem bara sitter och suckar eller snörper på munnen för att hon minsann klarar av vardagen utan mannen (i hennes liv). Jag är inte den personen.

Jag älskar min man och vem vet - kanske det går år pipan nästa val och han är hemma jämt!

seeya
Frutto

Fest!

Hej.

Sitter och väntar på att maken ska bli klar. Vi ska på fest! 30årsfest! Tillsammans!!! Det ska bli skitkul. En polare som ska dit funderade på om jag skulle vara annorlunda, lite mindre crazy, när maken är med. Troligen... lite mindre grov i mun kanske och lite mer koll om han har kul. Men jag ska ha kul!!! Och jag kan ha kul med min man! Förstås.

Känner mig lika snygg i kroppen som Klüft, förutom muffinsmidjan naturligtvis, så det är inget fel på självkänslan...

Återkommer
Frutto

Yrsel

Ni har sett rubriken förut, jag vet. Men nu är den aktuell igen. Mitt yrslande har ju nästan helt varit borta. Under sommaren var det inte många anfall och de som var var små 1:0r och 2:or. Men i torsdags natt kom det tillbaka i full styrka. Jag vakande av en dröm där jag drömde att jag var yr. Det var en 2:a på min personliga 4-gradiga yrselbarometer. Jag andades mig igenom den och somnade om. Har ingen aning om hur länge jag sov men jag vaknade igen alldeles svettig och superyr. Jag ville kräkas men vet att det bästa jag kan göra är att ligga helt stilla och bara andas. En 4:a. Jag tog mig igenom den oxå (förstås) men maken var inte hemma och jag tycker inte om att vara ensam med grabbarna när de kommer - anfallen alltså.

Så nu är de igång igen... Varför vet jag inte. Är det för att jag börjat jobba? Från 0-100 (fast jag jobbar ju bara 80%) på bara några veckor?! Eller har kuren från Dr Pal slutat verka?! Ska ta en till kur och hoppas på att det var det. Jag har en tid hos osteopaten den 31 oktober, men hade tänkt att avboka den - nu vet jag inte...


Återokmmer
Frutto

Tjejmilen

Ja nu ska du få veta hur dagen T förflöt...

Camilla och jag hade en liten annorlunda upptakt i Stockholm än förra året. Vi åt mer och "fel" saker, drack kanske lite mer (tom dagen innan!!!) och sov mindre. Men jag yrslade inte alls denna gång (hurra!!!). Hur som helst hade vi handlat hem en massa bra frukostmat, men vi fick inte i oss så mycket. Och eftersom lägenheten håller på att tömmas för flytt behövde vi inte städa. Vi fick ju ruskigt bråttom förra året så i år hade vi en annan plan. Vi tog med oss allt direkt och åkte till Centralen för att låsa in våra (tunga) väskor. Där började det strula en liten aning... Växelapparaten tog inte nya femtiolappen och det tog ett tag innan jag fattade det. Så jag gick till toakillen och växlade. Han gav mig två tjugor och två femmor. Tack *frostigt leende* Tillbaka till växlingapparaten som inte vill växla en av tjugorna som var lite riven... Nu kände jag att det var dags att börja andas lugnt. Tillbaka till toakillen igen och äntligen fick jag det jag behövde. När jag kom tillbaka till Camilla såg jag hur hon gick och öppnade alla lediga skåp. "Det luktar piss i vartenda jävla skåp!" Till slut hittade vi två som vi stod ut med, knölade in väskorna och började lasta i mynten. Då tar "mitt" skåp inte emot ett av mina mynt. Då blev jag våldsam, fast på ett lugnt sätt. Jag ställde mig upp, tog ett djupt andetag, log mot omgivningen och måttade sedan en välriktad spark mot myntinkastet. Till ingen nytta... Vi skramlade ihop en tia till. Sedan styrde vi stegen mot t-banan och Gärdet. Om man säger så här... det inte bara vi som hade löparkläder på oss.

Nu kände jag mig ganska laddad- det gjorde inte Camilla. Hon gick och muttrade lite om hur dåligt det skulle gå. Ju närmare vi kom (sa jag att vi råkade kliva på fel tåg och fick en längre promenad till Gärdet?) ju mer laddad blev jag (och även Camilla, tror jag, hon tystnade i alla fall och det var ju ett framsteg...). Toakön var redan lång och vi gick ganska direkt dit. JAg kände mig ganska rutinerad och kände morsarvet trycka på flera gånger, men jag stod emot. Alltså, ni som känner min mamma vet vad jag menar, le och hjälpa alla - även de som inte ber om hjälp...

Vi bestämde oss för startfålla 4. Inte för att vi riktigt såg oss klara den tiden, men ändå. Det gick inte bättre än att när det var vår tur stod vi längst fram på starlinjen. När de släppte iväg oss sprang alla tusen förbi oss kändes det som men Camilla höll tempot, som vanligt. Ingen ruckar henne - inte ens tusen galna fruntimmer som släpps lös. Vi höll ett bra tempo 6min/km. De första fem. Sedan fick Camilla håll och vill kliva av. Det fick hon inte! Vem skulle jag springa med då?! Vi kom fram till ett band. Då började hon sjunga med och sedan var hon på gång igen. Sedan var det min tur att dippa. Benen kändes ganska lik två rejäla stockar... Men då peppade Camilla mig och efter en stund kände jag att jag skulle klara att springa heal loppet. Detta var vi 7km ungefär. Vid 8 gick det ju inte att sluta springa längre - det var ju fullt med folk överallt! Både Camilla och jag sa att vi inte skulle öka farten. Det ångrade vi lite sedan, för Camilla kom först över mållinjen och vi kände oss återhämtade ganska snabbt. Kanske lite för snabbt? Vi glömde att stänga av våra klockor båda två, men trodde att vi hamnat precis kring timmen.

Tiden för mig blev 1.01,53. Camilla var en sekund snabbare. Känns lite surt så här i efterhand även vi inte kunnat tro att vi skulle orka springa hela milen när vi började springa. Vi förbättrade oss med ungefär 4 min och känns fantastiskt bra. Och ja, vu har betämt oss för att springa nästa år igen.

Hemresan är en berättelse för sig själv och kommer senare.

Frutto

Den 22 augusti

Jag tog djävulsspåret x2 en gång till. Denna gång själv. Det funkade inte för Camilla. Jag stack iväg när det var fotbollsträning för storkillen. Camilla sa att spring för mig oxå och jag sa att när jag kände att jag ville ge upp och börja gå så skulle jag springa för henne. Och det gjorde jag faktiskt. Jag sprang två varv utan att stanna!! Kändes mig oövervinnerlig. Men det var ett stappel utan like. Och det var nära att jag la av, men det jag gjorde inte!!! Naturligtvis var jag tvungen att ringa till Camilla efteråt och säga att det faktiskt gick att springa två varv. "Rub it in!", blev svaret.

Nu var det bara några dagar kvar till Dagen T. Kändes helt ofattbart och det mål som jag satte upp var att jag skulle springa hela loppet. Precis som förra året. Tid tänkte jag inte ens fundera på. Och att jag inte skrivit på kontraktet med Tjejmilen på att jag skulle under 59 minuter kändes bra (även om det liksom inte innehåller några repressalier om jag inte följer kontraktet och att det egentligen är gällande eftersom de skickat ut det på min uppmaning...). Nu skulle jag bara packa och förebereda mig på jobbet lite innan det var dags att ge sig av.

Jag återkommer
Frutto

Ett djävulskt spår.

Igår sprang jag och Camilla äntligen tillsammans. Och vår form var ungefär lika otränad även om hon sprang mer än jag... Det var två varv på ett spår kring berget. Sammanlagt typ 5km. Och det var kuperat - mycket kuperat. Tom hälsopedagogen kallar det för ett djävulskt spår.

Men vi tog oss runt även om jag inte hade en chans (eller tillräckligt med jävlar anamma) att springa hela tiden. Tog drygt 31 minuter och då pausade vi efter ett varv. På onsdag ska vi ta samma runda igen - sedan döden. Eller som det kallas Tjejmilen. Fattar du att det är på söndag. PÅ SÖNDAG!!!

Frutto

Jag har sprungit!

Jo, det är sant. Igår på vår bröllopsdag sprang jag när storkillen hade fotbollsträning. Jag sprang rundan som jag och Camilla brukat springa. Vi är ganska säkra på att det är 5km. Jag satte av i trav. Efter 4 minuter ville jag sluta. Men jag fortsatte och på de 23min och 30sek det tog att ta sig runt så gick jag sammanlagt 2 ½ minut fördelat på tre tillfallen. Känns bra ändå. Men att springa en mil känns väldigt långt borta (förvånad?) Jag bör nig ta det lite lungare för att orka hela loppet.

Men jag har nytt hopp. Fick dessutom infon från tjejmilen häromdagen. Där stod det att man ett par veckor innan loppet skulle trappa ner på träningen. Vad ska jag göra då?! Skita i att stiga upp på morgonen? Be maken bära mig till bilen? Jag tror nog att jag istället ska försöka springa några gånger till. Antingen blir det på lördag eller på söndag. Och till veckan får vi se...

I samma info stod det att nästa år är Tjejmilens 25-årsjubileum - då kanske det blir extra kul, eller?

Denna gång får jag se Tjejmilen som en koll för att se om jag kan springa en hel mil och som ett sätt att få lite gratis ostkaka. Sedan kommer jag att fortsätta träna. Förstås. Sa att en av mina (manliga) kollegor idag frågade: "Har du gått ner i vikt?"


Frutto

Man behöver vänner

Jag la mig låg igår, det märks ju tydligt om man läser gårdagens blogg. Och jag kände att det var nog dags att säga upp medlemsskapet på träningsstället. Det kostar ju bara pengar. Och Tjejmilen ska väl funka, men det blir sista gången och vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna.

Men då ringer Camilla. Hon fattar direkt min status. Och när jag gråtit en skvätt av misslyckande, så får hon mig att inse att det inte tar slut här. Detta är ju bara en svacka träningsmässigt. Att vi (alltså även hon) kastat bort ett helt år av träning denna sommar kan hända den bästa. Nu ska livet (äntligen) innehålla vardag igen och med den kommer rutiner. Och då är det mycket lättare att få till träningen. Hon är super! Dessutom säger hon helt ärligt att jag inte alls gått upp till gravid-liknande form. Kanske nå't kilo, men vad är väl det?! Det försvinner snabbt när livet tar sin vanliga form igen.

Nu ska jag se till att få springa ett par gånger innnan jag ska till Stockholm. Och jag ska göra det antingen kring sjön, men hellre i spåret hemma tillsammans med Camilla. Nu ska vi börja peppa varandra igen - inte tvärtom. Jag kan ju inte ge upp! Det tillhör ju livet att sköta om sin kropp. Och jag vet ju att mycket blir bättre med det. Jag äter bättre (utan att behöva kämpa); godissuget försvinner nästan helt; jag orkar mer (även motgångar). Ja, det finns inget negativt i träningens kölvatten. Men det svåra är att få till dessa små, men positiva svällvågor. Det är bara att börja om.

Det är bara att kliva upp i sadeln igen.

Frutto

Undergången är nära

Här har man varit på bilsemester, campat lite, sovit på hotell lite och haft det allmänt trevligt med familjen. Jag har inte ens lidit så mycket av det faktum att jag sprungit 4 gånger i sommar och att det ärmindre än två veckor kvar till Tjejmilen. Jag har tom tittat mig i spegeln och tänkt att va fan jag duger, jag kommer undan liksom. Även fast brännan är brun-utan-sol och att jag tittar utan glasögon.

Ikväll kom vi hem och svärföräldrarna kom på kvällsfika. Då säger svärmor: "Ska du ha barn?" Jag svarar:"Nej - jag är bara fet!" och går därifån. Jag blev faktiskt uppriktigt ledsen. Av två skäl faktiskt: det första är naturligtvis att jag tydlig är så fet som jag vissa da'r känner mig (inte heller detta år kommer jag tillbaka sådär idrottslärarfräsch till jobbet). Det andra är att hon borde veta att hon tillhör den skara som skulle få reda på en sådan nyhet redan innan det skulle synas på utsidan.

Dessutom gick vi igenom korten vi tagit. Hur kan en näsa bli så RÖD?! Jag vet ju att jag inte kan visa mig bland folk utan att tona ner näsan, men jag har ju för f-n haft semester!!! På bilden från glass-stället ser jag inte klok ut. Sjasik T-Shirt och platt hår. Hakorna syns alltför väl och så denna Rudolf-snok. Att man går ut! Man kan inte annat än att älska sin man som får en att känna sig snygg och oemotståndlig - för det göran. Hur han bär sig åt? Ja, inte vet jag, men jag tänker hålla i honom, för om jag skulle bli ensam så skulle jag så förbli.

För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras och att löpning är en jävligt märklig idé, nu när vi har uppfunnit hjulet!

Frutto

En löparrunda saknas.

Jag har faktiskt sprungit runt sjön tre gånger! Senaste (sista som det känns idag...) gången var ett tag sedan. Jag minns inte - jag är ledig! Men jag gick bara tio minuter och sprang resten. Och det funkade! Var ute i 38minuter. Sprang alltså i 28 minuter - kan väl anses ok.


Men snart måste jag ta en runda tillsammans med Camilla. Det är bästa form(tillåt mig småle)kollen.

Läste just igenom förra inlägget (det som du hittar nedanför detta). Jag är verkligen urtrist!

Nu ska jag försöka ringa osteopaten. Nu har skolmedicien snart fått de chanser jag är beredd att ge den...


seeya
Frutto

Självömkan

Lite låg idag. Hade möjlighet att ut och springa idag på morgonen, men avstod. Varför? Ja, inte bara för att jag känner mig lite låg. Jag har ont i händerna. Den där kroniska benhinneinflammationen (diagnos Dr. Robert) som kommer och går. Alla småben i framför allt händerna, men även fötterna ger sig till känna, hettar och gör ont och gör mig svag. Mitt ena knä vill inte samma sak som jag, dvs. böja på sig utan att det gör ont. Och som grädden på moset har jag rejält ont (ja, vad annars) i mitt högra öra. Ja, jag trodde det var örat innan maken kollade. Det är körtlarna bakom örat och ner mot halsen som är besvärliga. Nu börjar det att kännas på andra sidan oxå. Medicin kommer idag.

Ja, det var en rejäl portion med självömkan det! (Och då har en kompis precis fått Borelia.)

Min sinnesstämming är trist även för att jag inte fattar att det ska vara så jävla svårt att hålla igång någon träning över huvud taget. Troligen är detta med löpning inte min grej. Just nu känns det som om detta år blir det andra och sista med Tjejmilen. Och en anledning, förutom träningsbristen, är att flera jag känner ska springa och de är mycket duktigare än jag med träningen och på nå't jävla vis så stör det mig! Jag är inte större i tanken än så.

Patetiskt. Det är hög tid att lyfta sig själv i kragen och återigen kolla med mig själv varför jag gör detta. Mina anledningar i dag:

1. Jag vill bli smal, snygg och oemotståndlig.
2. Jag vill ha en bra grundkondition, så att jag orkar mer.
3. Detta är något som jag kan göra tillsammans med min goda vän Camilla.
4. Det är en träningsform som inte kostar så mycket.
5. Det är en träningsform som inte innebär att jag måste passa några tider.
6. Målet/moroten är husmorssemestern i Stockholm.

Detta verkar ju inte räcka. Jag gjorde mitt yogaprogram idag på morgonen istället för att springa. Det var ett tag sedan, som med allt annat. Min kropp sa, nej skrek: JA!! Men jag känner hur stel jag är och hur svag min mage/rygg är. Inte bra. På slutet när jag satt och mediterade lite så kände jag att jag SKA utöva yogan oftare och mer koncentrerat. (hört den förut?!) T.o.m. Dr. Alexandra sa ju att det var bra. Kanske löpningen inte ska vara allt jag gör?

Varför inte löpningen funkar:

1. Jag ska göra det själv.
2. Det är trist.
3. Och jobbigt.
4. Jag springer för sällen för att få någon positiv effekt.


Vad jag saknar i min träning:

1. Sällskap.
2. Musik, det är mycket lättare att "lura" sig själv att träna med musik.
3. Lusten.
4. Resultat.
5. Spänst i kroppen.

Jaha, vad ska jag göra då? Idag vill jag helst dra täcket över huvudet. Nå'n som har några andra förslag?!

Fast om jag ska vara ärlig så är det naturligtvis inte så synd om mig alls. Bla. annat så ska jag ut på lördag med Camilla och eventuellet på en grill-/förfest innan. Det känns riktigt skoj. Att magen hänger är ju inte hela världen heller. (Hur kan man ha blivit så lurad att tro att livet blir lyckligare om man bara vägde lite mindre???) Inte heller att alla jag känner kommer att ta sig runt en mil snabbare än jag.

Seeya
Frutto

Dr Alexandra

Jag vet att det är ett tag sedan det var den 4e juli, men med långsam uppkoppling och semester så blir det inte så ofta att jag sätter mig vid datorn...

Hur som helst så var hon helt ok, fastän jag tänkt annorlunda. Helt kort kan jag säga att trots att hon var i min ålder så hade hon ett läskigt läkarspråk. Duration och a-typiskt var ord som hon använde. Tur att man hängde med för jag vet inte om man skulle ha frågat om mna inte förstod.

Hon gjorde en massa fall/yrseltest. Det hon då testade var lägesyrsel/kristallsjukan. I Balansgångarnas mynningar finns det tydligen kristaller som ibland vandrar in i gångarna och ställer till problem. Men hon verkar ha uteslutit detta. Mina anfall är för långa för läroboksexemplet. Meniéres sjukdom verkar hon inte heller tro på eftersom då är mina anfall för korta. (inte precis att man passar in någonstans...) Men då pratade hon återigen om läroboksexemplet. Och det finns ju alltid undantag. Det hon till slut kom fram till är att det kan vara en a-typisk migrän, men det är inte hennes område "utan neurologernas åkomma av hävd". Det kan också vara en annan form av kristallsjuka. Det är nämligen så, om ni inte visste det, att under balansgångarna finns två säckar som känner av snabba upp/ner och framåt/bakåt rörelser. Även där finns det kristaller i mynningarna och det kanske kan vara på fel ställe. Men jag passar (så klart) inte in riktigt på diagnosen. För långa anfall och de domningar och locket för vänster öra som jag ibland har passar inte alls in på denna åkomma. Hur som helst kan man inte testa detta i här (utrustning saknas). Hon skulle kontakta sin kollega i Stockholm och fråga vad han/hon tyckte. Men det skulle nog inte vara klart förrän efter sommaren. Hon såg i min journal att det fanns ett recept på betablockerare utskrivet till mig. Hon föreslog att jag skulle äta dem i minst 3-4 månader. Inte bara 2 som jag gjorde för några år sedan. Det är för kort tid ansåg hon för att se någon effekt. Jag har inte börjat än... Vi får se, men å andra sidan är det kanske det ända jag kan göra just nu.

Dr Alexandra sa att om man har en diagnostiserad eller misstänkt Meniére så brukar man testa olika saker i olika steg. Först så provar man livsstilsförändringar - done! Och sedan minns jag inte i dagsläget de övriga, men helt utesluten är alltså inte Herr M...

Hon tyckte vidare att jag skulle fortsätta med yogan. (Lite överraskande faktiskt, men säger väl mer om mig än om henne...) Så det ska jag göra.

Nu ska jag duscha - blev ingen löpning idag...
seeya
Frutto

Börja och Börja om

Det var en gång två dårar som var ute och sprang tillsammans. Dom hette Börja och Börja om. Dom sprang och sprang . Men till sist så slutade Börja att springa. Vem fortsatte?


Rätt!


Det var en gång två dårar som var ute och sprang tillsammans. Dom hette Börja och Börja om . Dom sprang och sprang allt enligt ett schema som dom kommit överens om. Men till sist så slutade Börja att springa. Varför vet ingen. Vem fortsatte?


Rätt!


Det var en gång två dårar som var ute och sprang tillsammans. Dom hette Börja och Börja om. Dom sprang och sprang allt enligt ett schema som dom hade kommit överens om. Men till sist så slutade Börja att springa. Varför vet ingen - utom möjligen Börja. Vem fortsatte?


Rätt!


Det var en gång två dårar som var ute och sprang tillsammans. Dom hette Börja och Börja om. Dom sprang och sprang allt enligt ett schema som dom kommit överens om (läst i en glansig tidning att det var bra). Men till sist så slutade Börja att springa. Varför vet ingen - utom möjligen Börja som hade viktigare saker för sig på träningsdagarna. Vem fortsatte?


Fel!


Det var en gång två dårar som var ute och sprang tillsammans. Dom hette Börja och Börja om. Dom sprang och sprang. Men till sist så slutade Börja att springa. Vem fortsatte?


Ingen forsatte. Börja bjöd ut sin vän på krogen och sedan var det bara att Börja om!


Seeya
Frutto

Hittills funkar det!

Japp. Igår tog jag mig runt sjön igen. Det tog ungefär 5-10 min snabbare än förra gången. Jag började springa lite tidigare och sprang lite längre... All and all sprang jag 23 min (lite läskigt att tänka sig det gånger 3 = förra årets tid på Tjejmilen). Jag började med promenad i 20 min. Så det känns bra att ha varit ute i över 40 min. Kanske blir det löpning lika länge snart...

Idag känner jag mig lite halvklen. Lite känning av urinvägsinflammation. Eller kanske är det lite träningsvärk i "mutationsområdet". Jag har ju gjort lite mer sit-ups än vanligt...

Idag har vi haft trädfällning i stugan. 4 gamla stora träd har tagits bort. Jisses vad ljust det blev. Jag ler och tycker att det blev jättefint. Maken håller inte med och funderar på vad vi ska plantera dit istället... Men han "kejvade" denna gång. Det ska jag komma ihåg när han vill göra någon förändring som jag inte känner lika mycket för någon gång.

Imorgon Dr Alexandra.
/Frutto

Volang

Ja ni fattar va?!

Volang

Long time no see

Tiden rusar iväg och trots att jag är ledig så har jag inte varvat ner ordentligt. Men det är på gång... Grabbarna håller ju en uppe i varv, om du inte haft en treåring som är jävligt duktig på att uttala "JAG VILL!!!" så fattar du kanske inte vad jag pratar om, men annars ser jag nästan framför mig hur du nickar igenkännande...

Utvecklingsnissens ord kommer tillbaka till mig hela tiden. Kan det vara så att det är andningen som gör mig så himla yr? Och nu när jag inte yogar och inte har tränat på *aargh* skitlänge så är ju faktiskt yrseln sämre. Sammanträffande? Ja, vad vet man? Jag har yrslat väldigt sedan midsommarafton. Känningar flera gånger om dagen plus yrsel. Jag är less, som vanligt, men nu närmar det sg den 4e då jag ska till läkaren. Tror inte att hon kommer med något revolutionerande faktiskt, om jag ska vara ärlig, så tycker jag lite illa om henne fast jag inte ens träffat henne. Och det beror på att hon, via min andra läkare, sagt att det är nog bara lägesyrsel... Konstligt nog sätter jag större tilltro till osteopaten. Kanske är det dags att boka en tid trots allt...,

Idag började jag om! Igen!! Jag tror att jag har något slags kroppsminne för jag kunde faktiskt springa. Den runda jag har här i stugan är ju runt sjön. Minns inte hur långt det är, antingen 5 eller 7km jag ska mäta upp den så gott det nu går med skogsstigen där sjöarna går ihop och ingen bil kommer fram. Idag bestämde jag mig när jag vaknade vid 9 att nu skulle jag ut! Herrgud jag drömde ju tom om Tjejmilen inatt! (Talar inte om hur det gick...) Jag bestämde att jag skulle gå stora-vägen-biten. Det blev så att jag sprang andra-sidan-sjön-biten, kanske ett par tre km. OCH DETTA UTAN ATT DÖ, KÄNNA BLODSMAK ELLER ENS GÅ! Hurra för mig! De finns de som säger att hoppet är det sista som överger oss. Håller med!

Det är tur att man är på landet... Det är ju ganska varmt (norrländskt sommarmått) så jag tog av mig tröjan och sprang i bara sportBH:n. Alltså jag har aldrig riktigt gillat volanger och särskilt inte sådana som hänger ovanför löpartightsen. Är detta kroppsliga förfall här för att stanna eller måste jag sluta äta sås och dricka vin?

Mina grabbar (alla tre) har lovat mig att hjälpa mig så att jag kommer ut varannan dag nu fram tills Tjejmilen. Det måste gå!!!!!!!!!

seeya
Frutto

Träning - BAH!!

I tisdags var jag på Boda Borg igen - fast denna gång på personalfest och bara i en och en halv timme. Men några kalorier brände jag i a f. Plus några extra för att det var så himla hett därinne. Men det där som jag skrev häromdagen att jag skulle springa varje morgon som gick... tror du att det funkade??? Nä. Knappast. Varför denna bristande självinsikt? Meen det har ju varit tokvarmt och helt ljuuust och fullständigt omöjligt att gå och lägga sig och därmed stiga upp. Fast det är bara en morgon som jag fick (ofrivillig) sovmorgon då maken tyckte att jag behövde sova lite längre. TACK!

Imorgon sticker jag iväg på en möhippa och kommer inte hem förrän på lördag kväll. Ska bli superkul.

Gotta go - måste packa.

Frutto

Dr Alexandra

En ny doktor på väg in i mitt yrsliga liv. Hon har nyare koll på yrsel än Dr. Nilsson tydligen. Jag känner mig dock lite tveksam redan innan jag träffat henne. (Ska dit den 11 juni) Enligt Dr. Nilsson, som samtalat med henne så lutar det år att hon tror att jag har lägesyrsel. Känns lite som en aningens simpelt lösningsförslag och inte botbart. Det jag har måste gå att bota!!! Annars blir jag galen.

Jag återkommer naturligtvis.
Frutto

Igår var det ätardag

Igår fyllde min stora kille 8 år. Häftigt.

Mindre häftigt: Bakelse på morgonen och tårta på kvällen. Däremellan var det en tre-rätters lunch som några av min elever gjorde på hemkunskapen. Magen i 4 hörn.

Idag sprang jag... Före tio i sex var jag ute. Skönt väder - fast vår! Det kändes som att springa i vatten. Jag vill gärna skylla på att jag är allergisk och trött av det, men gissar att tårtan har en marsipanros med i spelet. Ute i en dryg halvtimme. Sprang i intervaller. Jag ville prova hur det var att springa lite fortare ta ut stegen lite. Det resulterade att jag gick en hel del. Men va tusan jag har ju börjat om igen. Och dessutom har jag bestämt mig. Varje morgon som det går ska jag ut och springa. Annars ska jag göra min yoga, som jag dessvärre fuskat med lite nu ett tag. Jag måste ju ta de morgnar som finns till hands, alltså när maken är hemma. Om det resulterar i att jag springer för mycket nu innan jag går på sommarlov so be it! Maken åkte idag och kommer hem lördag kväll, så denna vecka är det ju ingen risk att jag förtar mig. Är fortfarande lite sugen på att springa Milkojoggen på söndag - även om det pajar hela dagen... Om jag gör en massa på lördag i stugan så kanske att jag känner att jag har tid. Min syrra följer ju med till stugan på lördag och kanske att jag får lite hjälp. Kanske att min svägerska oxå vill. Det ska jag kolla. Då kanske jag tom hinner städa lite...

Det är bara att bita ihop och ta i. Snaaaart är jag ledig och då ska jag göra det jag vill. Det betyder att byta vindskivor på sommarstugan bla. Men mest att ta det lungt.

Shanti
Frutto

Liten klagan

Sitter här och är lite förbannad på mig själv. Det är måndag morgon och klockan har precis blivit 6. Jag bestämde i lördags att jag skulle springa igår. Men på fm blev det inte. Väcktes till paket och landgång och sedan bar det i väg till sammandrag i fotbollen för storkillen. Jamen då blir det väl på kvällen då, nejj fast jag vet inte varför egentligen. När jag la mig bestämde jag mig för att ta en runda idag på morgonen även fast det är måndag och jag har lite mer bråttom än vanligt. Men nu sitter jag alltså här. Lillkillen vaknade till strax efter halv sex, precis när jag stigit upp, och då tänkte jag att det är kanske bäst att vänta lite. Jag började med yogan, men jag hade ingen ro i kroppen/sinnet för att göra den. Och nu sitter jag alltså här - vid datorn...

Lite nytt har hänt i alla fall. Jag ska till en till yrseldoktor den 11 juni. Hon har fräsh yrselkoll från Karolinska som hon vill testa på mig. Återkommer...

Snart är det Milkojoggen, men som läget är nu blir det knappast någon tävling för mig. Vi ska ju flytta ut till stugan så snart det går. Planerna var att det skulle ske denna helg som gick, men tiden har inte räckt till. Jag har lite målning kvar inne (sista strykningen på två väggar...) och sedan måste vi städa in oss. Jag har egentligen inte lust att göra det nu till helgen utan jag ville åka till mamma en sväng på lördagen - men det är bara att glömma! Och Milkojoggen ligger risigt till av samma anledning. Och när jag nämde till min man (när han satt med sin kalender och förstod vad jag sa) de gånger som jag har festligheter på gång suckande han bara och sa: "Ja, jag fattar inte hur vi ska hinna - jag får väl ta ledigt en dag från jobbet!" Middagen på fredag kan jag skippa. Det är en middag som laget vunnit av chefen. Men den 5e är det personalfest och den ska jag gå på! Och den 8e och 9e är jag på möhippa. Och den 10e har vi kalas för vår storkille. Men innan dess ska det vara klart i stugan om jag så ska åka dit på kvällarna!!! Nämnde jag att maken ska bort onsdag till lördag denna vecka?! Och varför är det då så bråttom med stugan?! Jo, för vi ska ju göra en total make-over i vårt badrum här hemma och min pappa ska hjälpa oss och han har avsatt tid för detta - typ de två första veckorna i juni... I rest my case.

Frutto

Gång och doktor

Här kommer ett supersnabbt inlägg - MÅSTE SOVA!!!

Den 8 maj var det Tjejgoing i sta'n. Vi var 21 stycken från mitt jobb som gick (vann pokal för andra året i rad för att så många var med...). Jag och en kollega gick på som bara den. Som bäst lång vi 3a och 4a (av 645st). Bra va'?! Men det är ju ingen tävling, eller??? Hur som helst stapplade jag fram de sista kilometrarna. Aj, vad tårna gjorde ont dagen efter, och ryggslutet, coh benhinnorna... Men 8,2km på cia en timme och fem minuter känns bra. Fast det känns inte som om jag kommer att orka springa en hel j-vla mil. (Känns det igen från ungefär samma tid förra året?)

Och så doktorn. Var på återbesök samma dag och det kändes bra. Jag hör fortfarande som en tonåring. Skönt, eftersom det annars skulle kunna vara bevis för Meniéres. Och jag tror kanske att Dr Nilsson har släppt den tanken oxå. Han skulle konferera med några andra och sedan komma tillbaka till mig. Kanske någon form av migrän. Och även om det känns nog så läskigt, så känns det mer botbart än Meniéres. Min moster (storasyster!) tipsade om en migränklinik e.dyl. som finns i Göteborg. Dit ska jag tydligen om migrän blir diagnosen, enligt henne. Om jag inte kan tjata mig dit själv så behövs troligen bara ett samtal från henne så har jag gratis resa oxå!

gonatt
Frutto

Självbedrägeri (för vilken gång i ordningen?)

Sket i att vågen visade mer vad vad väntat mig, dvs. 84kg. Vilken best man är... Jag kände mig ändå smal efter att ha sprungit två gånger på lika många månader - minst. *lurad* Funderade på att ta fram måttbandet, men struntade i det då kläderna sa sanningen.

Mitt sockersug efter maten är att jämföra medde kraftigaste underströmmar/tidvatten du kan tänka dig. Så idag gjorde jag ett litet bedrägeri. Tyvärr är jag inte superduktig på att ljuga för mig själv, så det funkade väl inte super... Jag och lillpolarn bakade Busfrön. De känns nyttiga. De innehåller aprikoser och linfrön bl.a. Grejen var dock att kvällsfikat blev inte en, utan typ tio stycken busfrön...

Här kommer receptet:

150 gram smält smör
3 dl havregryn
1,5 dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
2 msk mjölk
2 msk linfrön
1 dl torkade aprikoser (ca 10st)
1 dl russin

Blanda ihop allt. Klicka ut på bakplåtspapper (ca en dessertsked stora "högar"). Grädda i 200 grader i 8-10 min. Låt kallna på plåten.

Och du... ät en i taget...

Shanti mina vänner
Frutto

p.s. Har idag inhandlat ett set. En vindjacka och ett par långa tights. Craft. 600pix. Provade dem hemma först - stl 42 på byxor kändes nästan stora. Tack Craft! Kanske provar jag dem ute imorgon bitti.

På väg?!

Klockan är snart 10.00 och det är lördag. Jag har redan varit iväg och handlat. Lillpolarn ville ha banan och jag curlade. MEN jag tog cykeln!!!

Och igår var jag ute och sprang. Jag stack iväg bra precis kl. 06.00. Jag tog en runda som jag och Camilla sprungit förut. Ville liksom ha en referens... Jag säger bara: Döden, döden. Jag var tvungen att gå uppför backen och tog en till liten gångpaus lite senare. Men jag var ute i en halvtimme och det är ju bra. Om jag minns rätt så tog samma runda i höstas knappt 25 minuter. Och det känns illa. Jag begriper inte varför det är så mycket tyngre att springa "au naturelle". På löpbandet är 30 min oxå jobbigt, men jag hinner längre. Det som är mest besvärligt är att jag inte orkar ta så långa steg som jag egentligen vill. Och skulle jag dra ner mer på tempot/frekvensen så skulle jag likna en mimare. Det är bara ansiktsfärgen som måste bytas från pulserande blodrött till dödligt vitt...

Och jag skulle behöva ett strechingtips. Hur gör man för att sträcka ut längst uppe på underbenet, på insidan? En "vanlig" vadstrech funkar inte så bra. Och jag får ont där. Benhinnan? Eller?

Häromdagen sa jag att :"Nu ska jag under 80 kilo!" Förvisso har jag tränat två gånger sedan dess och yogat lite. Men jag har ätit desto mer. Fy fanken för att vara hkk-lärare. Hädanefter ska jag försöka att inte äta på dessa lektioner. Men det är ju bara EN del i allt jag stoppat i mig. Jag tänker inte underhålla dig med någon kladdig lista denna gång, du får helt enkelt känna mig och använda din fantasi. Och föursättningarna gör att "till hösten" känns lämpligt. Hela maj är som en enda stor fest. Och sedan blir det sommar och grillning och bearnaise. Och Tjejmilen...

Idag 84 kilo. Återkommer
Frutto

Träning

Japp, det är sant. Inga hisnande nyheter kanske, men igår morse kl. o6.oo stod jag utanför gymet och väntade på att få komma in!

Jag sprang 3km på strax under 20min. Och var dessutom inte död. Sedan tog jag tag i bollen. Den är faktiskt inte så dum... Man hinner inte så mycket på morgonen, men jag känner mig ändå duktig. Ska iväg igen imorgon fredag.

Och ja, jag kände mig bra hela dagen - även fast ungarna gjorde friterade bananer på Hkk:n och att jag tog en bit av en munk till kvällsfika - fast jag sagt till mig själv att jag inte ska go'fika på kvällarna. Men jag har ju en ny chans att göra rätt idag!

seeya
Frutto

Läs "Jag kan inte sova" först.

Maken ringde igen. Isak håller på att väckas nu. Det var inte tesikelvridning utan det var ett bihang som vridit sig och det är nu borta. Allt som märks kommer att vara ett ärr på pungen som man knappt kommer att hitta i allt skrynkel.

SKÖÖÖÖÖÖÖNT

Nu ska jag vänta på att Maken ringer igen sedan han pratat med Isak innan jag lägger mig. Nu känns allt jag skrev nyss ännu löjligare. Det är oxå nå't jag brukar tänka på när fantasin skenar iväg med mig - att det hela kommer att verka urlöjligt efteråt. Det hjälper ibland. Lite idag faktiskt.

Nu säger jag som en av gamarna i Robin Hood på julafton:

"Klockan är halv tre och aaaallt är lugnt!"

Frutto

Jag kan inte sova.

Klockan är strax efter ett och jag kan inte sova. Eller vill inte. Isak är på sjukhuset. Och jag är naturligtvis orolig. Försöker tänka nyktert på situationen, typ att andra har det värre. *listar det som är värre, typ barn med cancer och de barn som lever i krig*

Inom en timme ska han opereras för en eventuellt testikelvridning.

Vi vaknade vid midnatt av att han grät. Jag trodde att han drömt en mardröm. Maken gick dit men kom snabbt tillbaka och sa att jag skulle ringa sjukvårdsrådgivningen och kolla. Isak hade haft ont på ungefär samma ställe som jag har min äggstockar och lite i en pungkula redan i onsdags eftermiddag. Det var inget som jag blev så orolig över, men när han efter middagen idag sa att han hade ont igen sa jag det till Maken. Kanske kan det vara urinvägsinfektion? Vi lät det bero eftersom det blev bättre ganska snabbt igen. Kvinnan som svarade på sjukvårdsrådgivningen sa direkt att vi skulle åka in eftersom det kunde vara just testikelvridning - hon skulle förvarna akuten. Isak var förstås rädd och grät, men han lugnade sig lite när jag bad honom andas som man gör i yoga. Maken och Isak for direkt iväg och efter mindre än en halvtimme ringde Maken och sa att Isak skulle opereras inom en timme.

Så därför kan jag inte sova. Jag måste veta hur det går. Jag tycker att det är skitläskigt med narkos. Att man liksom görs medvetslös - medvetet. Och att det inte är helt ofarligt. Så just nu sitter jag här och skrämmer upp mig själv för ett litet snitt som kommer att fixa till min sons smärta. Dags för lite perspektivträning igen. Lite statistik som talar om att det nästan aldrig blir fel när man sövs vore inte så dumt just nu. För att ytterligare skrämma upp mig så var jag inne på sjukvårdsrådgivningens hemsida och slog upp testikelvridning. Bör kanske tillägga att man inte vet om det är det som Isak har ont av ännu. Hur som helst så stod där att man ska uppsöka läkare akut. Och det ska vara en akutmottagning med kirurgmöjligheter. HJÄLP! Om det är testikelvridning (läs själva vad det är på www.sjukvardsradgivningen.se) så måste det rättas till direkt för att inte testikeln ska ta skada av syrebristen. Vad är direkt?! OCH VARFÖR VET INTE DETTA? Sån't här borde kanske tas upp, inte vet jag, men på BVC eller nå't. Färre än 15 pojkar drabbas varje år - så det är väl inte vettigt att barnsjuksköterskorna skrämmer upp oss föräldrar i onödan. Men ändå!!! Som tur är så kan en man klara sina "plikter" med bara en testikel om det skulle vara så att den som vridit sig tagit så'n skada att det måste tas bort. *perspektiv, perspektiv*

Jag är lite av en mästare på att skrämma upp mig själv. Tex. om maken är en kvart sen utan att meddela mig om varför så tror jag att han blivit mördad, styckad och utplacerad i svarta plastsäckar runt om i länet (snabb mördare va'?!). Det har blivit bättre, men när något händer som är lite hemskt, så tar det inte lång tid innan jag skapat ett epos värdigt Speilberg, Stone och grabbarna. Så med detta i minnet försöker jag, som sagt, att skaffa mig lite perspektiv på det som hänt. Funkar inte alltid. Nu tex. så vet jag vad det sista jag sa till Isak var innan vi la på. Bara liksom utifall att... Nu har snart 40 minuter av "inom en timme" gått. Operationen skulle ta ungefär 20 minuter.

Jag satte mig framför datorn för att ha något att göra. Jag bloggar för att skriva av mig att jag faktiskt är orolig och lite rädd. Och när jag läser igenom bloggen så ser jag det orimliga i mycket av det jag skrivit.

Maken ringde nu.

Nu är Isak sövd. Inom en kvart börjar de operera. Det ska absolut vara klart om en timme. *60 minutes and 59 seconds and counting* Det som talar emot att det skulle vara en testikelvridning är att hans smärta återigen hade lättat lite, men de öppnar alltid för att vara säker eftersom det inte finns någon undersökningsmetod som är riktigt bra. Stackars Maken - han fick lugna ner mig också. Är stolt över att jag inte började grina. Mest stolt är jag över Isak som var tapper trots att han helt abrupt förflyttades från sin säng till ett operationsbord.

Nu ska jag ta en kopp te och vänta på att Maken ringer igen. Nu är en av få gånger som jag skulle vilja vara på sjukhuset (känner annars ett rejält obehag för det stället), men det är bättre att medicinmannen som jag är gift med är där.

Återkommer
Frutto

Bildbevis?

Nu är jag på väg till en MRT. Min läkare vill göra en sk. magnetkameraundersökning av min hjärna. Jag ska fråga om man inte kan få en liten utskrift, så att man liksom är säker på att den liksom finns - hjärnan alltså.

Wish me luck!
Frutto

Godis igen

Läste mitt inlägg från den 17 mars. Kan bara säga att inte en chans att mitt sockerberoende är på väg bort! Jag har ätit flera kilo godis i påsk. Så nu blir det snart vardag och avvänjning (igen!).

seeya
Frutto

Tralalala - igår tränade jag

Japp senaste träningen på gymet var den 13 mars, men igår kom jag då iväg. Jag och Camilla åkte tillsammans (det är ju påsklov). Vi bestämde oss för att springa 3km. Det tog, för mig, 20min! Men man skulle kunna säga att det är ok eftersom det var som att börja om. Allt påskgodis och avsaknaden av träning sätter ju, som bekant, sina spår. *snyft* Vi hade även bestämt att vi skulle avsluta i bastun, med lite skitsnack (eftersom vi inte kunde prata när vi sprang...) Men innan dess så körde vi lite styrka på bollen. Jag provade på några övningar med hantlar som Camilla gjorde. Isch - det var jobbigt. Så det ska jag fortsätta med.

Jag är lite förkyld - precis som jag och min familj varit hela hösten/vintern. Är skitless på att höra mina grabbar hosta lungorna ut kroppen. Homeopatmedicinen står framme och det är bara att ta en burk och pillra i sig lite. Men det blir på beskostnad av den medicin som jag ska ta mot yrseln. Och på tal om yrseln - it's back! Inte för att den någonsin lämnat mig, men ändå. Funderar på om den är tillbaka för att den "skovar", eller för att jag fuskat med yoga/medicin? Hur som helst så ska jag iväg på magnetkameraundersökning på fredag och då ska jag också göra ett hörselprov. Tror att de inte kommer att hitta något anmärkningsvärt - förtuom hjärnan då. *ler* Om allt är som det ska kommer jag att boka in en tid hos osteopaten (jag vet inte vad som stoppar mig...).

That's all folks!
Frutto

Tjejfest och godis

Igår var det tjejfest. Löjligt namn förresten. Tror du att killar brukar gå på killfester?! Herrmiddag på sin höjd. Middag var det i a f och jag åt en liter sås. Men sedan så kom en samling vinylplattor fram och när jag hittade Bonnie Tyler med It's a heartache så åkte raggsockarna av. Om man anstränger sig lite så kan man nästan kalla det för ett litet träningspass. Jag blev i a f svettig och jag hade ont i fötterna i morse.

Idag straffades jag för att jag åt fruktkola till middag (innan jag skulle hem från jobbet) häromdagen. Jag och grabbarna handlade en rejäl påse med lördagsgodis innan vi åkte hem från sta'n. Efter tacosmiddagen kom godiset fram, men vilken besvikelse! Allt, utom det nyss framtagna äggen och kycklingarna, var stenhårt. Fyra femtedelar åkte i soporna. Men man har väl kastat bort pengar förr är jag rädd. Det faktum att jag inte mjukade upp godisarna i munnen och ändå åt upp allt kan förhoppningsvis ha att göra med att mitt godissug är på väg bort igen. Mer troligt är att jag faktiskt var besviken och fortfarande mätt av middagen. Var nog ingen dum idé att äta godis efter middagen...

Shanti mina vänner
Frutto

Trampmaskinen, Grekland och yoga

Ja, det är sant. Jag har varit iväg på gymet. Men eftersom jag inte bokat någon tid med medlemstränaren, så tänkte jag köra på med det gamla programmet. Jag ville ju inte springa på löpbandet eftersom min yogalärare inte tyckte att det var någon bra idé just nu i alla fall. Jag bestämde mig för att kliva upp på vad-det nu-heter. Visade sig inte vara så lätt som jag trodde. Tänkte först fråga någon hur man gjorde med alla knapparna, men man vill ju inte verka dum... Jag kom igång i alla fall även om rytmen var aningens svår att hålla. Desstuom bestämde maskinen hur min fot skulle "loopa". Det är säkert uträknat enligt konstens alla regler, men det är inte jag, så vi hade lite konflikter där ett tag. Jag trampade väl i cirka 20 min. Tror nog att nästa sväng blir mer effektiv. Jag tror tom att det kan vara mer effektivt än löpbandet...

Och hittills denna vecka har jag gjort min yoga program tre gånger på morgonen. (Ja, jag kliver fortfarande upp 05.30. Och ja, det känns fortfarande ok och snart inte ens som en bedrift.) Jag har liksom inte tyckt att det ska räknas som träning, detta gör jag ju bara (?) för att min yrsel ska bli sämre (och jag bättre...). Men så pratade jag med Jill. Hon bor ju i Grekland just nu och vi "Skypade". Jösses, vilkenbra uppfinning. Vi pratade i över en timme och det kostade mig inte ett skvatt (extra förutom uppkopplingen som är bredband...). Så dagens tips är att du ska skaffa dig Skype och ringa via din uppkoppling, om det blir billigare minutpris än att ringa som vanligt.

I alla fall så berättade jag, bland mycket annat, att jag fått ett nytt yogaprogram. Och då sa hon att det också är träning. Det hade jag inte tänkt på. Visst jag blir inte svettig och slut som när jag springer på löpbandet, men jag låter min kropp få röra på sig. Så om man tänker så, så har jag tränat fyra gånger hittlls denna vecka. Och att tänka lite överdrivet positivt om sina insatser kan väl knappast vara fel, eller?

seeya
Frutto

Löpning och yoga

I torsdags hade jag äntligen min privatlektion med min yogalärare. Det var i december som jag träffade Dr NC. Nu har jag ett program som jag bör göra varje dag, men åtminstone fem dagar i veckan. Ett längre program på morgonen, men även ett fem minuters på kvällen. Jag ska allvarligt ge det ett försök - jag vet ju vad yoga kan göra för en.

Jag frågade min lärare vad hon tyckte om min andra träning och vad hon trodde att Dr. NC skulle tycka om min löpträning. Hon sa att löpning inte var så bra eftersom stötarna som blir inte var så bra för min nacke/rygg. Och "no forward bending" (läs detta med Hindustan English accent) sa ju redan Dr. NC när jag träffade honom, han verkade tro att det sitter i nacken/ryggen och sa att jag inte hade huvudet i rätt position. Detta ska jag ta med mig till min gymtränare... Och sedan så kanske jag ett tag ska prova på trappmaskinerna istället, cykling var inte heller så bra eftersom jag då sitter framåtlutad med nacken spänd. Värt ett försök, men först så måste jag ju ta mig dit... Minns ni att jag skrev om de tre möjligheterna jag hade denna vecka? Måndag blev ju inget, fredag var jag hemma med sjukt barn (lillpolarn har fått tillbaka sin hosta igen, men den danske stafettläkaren sa att det inte var något att oroa sig för). Och jag har fått ont i bihålorna (ända ner i tänderna!), så det blir ingen träning imorgon heller... Ja, det var denna vecka det. Det är väl bara att ta nya tag igen - nå'n gång.

Det var en liten parantes, för en annan kul sak hände hos yogaläraren. Jag har ju tänkt att eventuellt söka upp en osteopat och se vad han har att säga om min yrsel. Den finns en välrenommerad ostepat i sta'n. Det roliga var att min lärare hade tänkt samma sak! Så nu ska jag nog ta och boka i en tid. Jag vet att det är ett par månaders väntetid.

Jag gör det igen... Provar allt samtidigt. Här är listan:

1. Dr. Pals medicin.
2. Dr. Nilssons medicin
3. Dr. NCs yogaprogram
4. Gymet
5. Den provocerande utvecklingsnissen
6. och så nu då en osteopat

Dumt kanske eftersom jag inte kommer att veta vad som hjälper, men vem bryr sig?! Dr. Nilsson tror jag har fel - det är inte Herr M som är min följeslagare. Jag har ätit hans medicin i över ett år. Det som jag eventuellt kan sätta i ett positivt samband till den är att jag inte domnar i lillfingrar och ringfingrar vid yrsel och att jag sällan numer tappar känsel i ansiktet. Vackert så, i och för sig. Dr. Pal tror jag stenhårt på! Hans "kur" har givit mig en smärtande nacke som jag tror kan vara ett bevis på att han är på rätt spår. Jag fortsätter hans kur så fort jag blivit kvitt bihåleinflammationen. Yogan kommer att hjälpa mig, om inte annat så kanske jag får tillbaka lite lugn och tålamod. Den andra träningen ger mig kondition, ett gladare humör och ett mindre godissug, så det vill jag fortsätta med (läs börja om) men med lite småändringar kanske så att det inte direkt motverkar min yoga. Och att få lite nya tankebanor kan ju inte heller vara fel eller motverka något av det andra jag gör. Och Osteopaten är värd en chans. Tänk om det är som jag tror, att det sitter i nacken/ryggen och att det kan försvinna med rätt behandling? Och tänk om "den mentala träningen/behandlingen" av Dr. Pal (delar av homeopatisk behandling är ju mental), yogan och utvecklingsnissen blir en bonus? Då är det ju en sk. win-win situation.

Jag avslutar med de nya orden som jag ska recitera i några av mina yogaövningar:

Shanti shanti shantihi (frid, frid, frid)

Frutto

3 i en - inte 1 på 3

Jag har kommit på mig själv att jag missförstått det här med min träning... Visst var det väl tänkt att jag skulle träna tre gånger i veckan inte en gång på tre veckor?! Så har det blivit nu och det gillar jag inte.

Men varje vecka har jag ju chansen att komma igen, eller?! Nästa vecka är maken borta tisdag, onsdag och torsdag på jobb. Då blir det svårt att få till någon träning... Och på lördag ska han iväg på jobb över dagen också, så då blir det inte heller. Så mina möjligheter till träning nästa vecka är måndag kväll, fredag morgon och söndag. Borde gå!

Idag är det strålande väder och jag och Camilla lyckades synka våra scheman och stäck iväg tillsammans och åkte långfärdsskridskor. ÄNTLIGEN!!! Vi åkte 1,5 mil - det är bra. Isen var väl inte perfekt, men det gick bra ändå. Mer sån't! Men jag behöver (?!) ett par tunnare skidhandskar. Jag tog av mig mina handskar efter ett tag och nu har jag blåsor i händerna. Stackars mina jungfruhänder...

Nu känner jag att jag vill komma ut oftare, men min familj är svårflörtad. Kanske inte så konstigt med maken, efterom han brottas med sviterna av en lunginflammation och bronkit... Men han älskar inte vintern heller.

seeya
Frutto

Något märkligt har hänt...

Jag har ju trott att mina kärlekshandtag (vilket pucko har konstruerat denna korkade eufemism???) för alltid kommer att hänga (!) med, men döm om min förvåning när jag igår som vanligt (hur knäpp får man bli?) skulle ta ett stadigt grepp (hade ingenting med kärlek att göra, utan är bara ett fettest) så gick det sämre än vanligt. Jag provade igen nu på morgonen för att vara säker. Det verkar som om de minskat... Fram med måttbandet...
Om man jämför med de mått som jag hade i oktober, så har jag tappat 9,5cm sammanlagt på de ställen jag mäter. Det är naturligtvis fullständigt ovetenskapligt att visa på framgång genom att lägga ihop måtten, men det känns bra!

Hals: 35cm (-2,5)
Överarm: 30cm (+0,5)
Hög midja: 84cm (-2)
Navelhöjd: 95cm (-1)
Höft: 103cm (-1)
Stuss: 104 (-2)
Lår: 62cm (-1)
Knä: 39cm (+-0)

Men vikten ligger kvar på 82kg, så just nu har måttbandet min gunst. Minns att på den tiden som jag var med i sekten (Viktväktarna alltså), så var måttbandet ens viktigaste verktyg för kontroll av viktminskning. Hurra för att muskler väger mer än fett!

Seeya
Frutto

Sex veckor

Åh, vad trögt det går. Igår tog jag en fight med löpbandet. Jag skulle klara 5km. Den fighten förlorade jag! Jag var tvungen (?) att gå en halv km i mitten för att klara av det. Det hela tog 33 min. För länge om jag ska klara av att springa en mil under timmen! Jag tryckte in min ålder och vikt i maskinen och fick då ett hånskratt till svar - närå, jag bara skojade! Men det verkade på maskinens pulsmätare att jag tog i lite för hårt. "Peak High" blinkade när jag pulsade kring 160. "Fat Burn" låg mycket lägre - typ 130. Och det är lunktempo! Kan detta vara problemet med min stadiga vikt?! Har Camilla rätt? Borde jag ta det lugnare och springa längre? Nästa gång ska jag prova - kanske. Måste jag lyssna på Hälsopedagogen istället för på min kropp (sinne?)? Tar det verkligen sex veckor innan jag vill träna och känner ett sug efter detsamma?

Medlemstränaren ringde igår och frågade hur det gick. Skit i de' ru', tänkte jag först, men se'n så förstod jag hur väl timat det var (läs ovan) att få ett spark därbak just nu. Ska boka in ett ny träff och få lite mer bollövningar. Bollen är inte längre min huvudfiende på gymet - det är jag själv!

seeya
Frutto

Jag har tränat

Japp. Det är sant. Jag har precis kommit hem från träningsstället. Idag hade jag sällskap - med Camillas sambo. Han skulle iväg och jag liftade med honom. Vägrade att jagas med i hans löpartempo. Han och jag har väl liknande storlek, även om han har en mer idrottarlik fysik... Han sprang på och jag sprang oxå på fast i mitt tempo. 3km på 17min. Och lite strykrträning på det. Ska nog skaffa mig lite fler övningar på bollen...

Idag föreslog jag till Camilla att vi skulle skriva ett Tjejmilskontrakt. Då skriver man ett kontrakt om en tid. Klarar man det så är man med i utlottningen av nå't pris. Kanske vi borde klara oss under 60min.

Hmm.. 3km på 17min blir....låt mig tänka...........äh hit med miniräknaren:17 delat med 3 lika med 5.6666 (i all evighet) gånger 10 lika med 56,6666 (i all evighet). Betyder det att jag skulle kunna klara mig under en timme?! Så här tänker jag: Jag ska ju förhoppningsvis fortsätta träna och jobba upp lite mer flås. Och visst är tio km mer än tre, men det är ju tävling och medryckande musik längs vägen (inga kommentarer) . Om jag efter ett yrsel förra året och ganska otränad sprang på 66min så vore det väl själva den om jag inte skulle kunna komma under timmen i år.

Den som lever får se! Dessutom så ska jag ha yrslat färdigt då, med indiska läkare x2 och yogaprogram och kanske en och annan osteopat som gjort sitt.

/Frutto going up

Yrselhelvetet

Jag är så satans less på min yrsel. Igår yrslade jag fyra (4!) gånger och så en gång inatt. Idag när jag kom till jobbet och så nyss på biblioteket. Nu får det fan-i-mej vara nog. Dr Pal har ordinerat en ny medicin som jag ska börja med denna vecka och jag har en lektion innestående på yogaskolan efter mitt besök hos den indiske läkaren. Nu måste det bli bättre annars bryter jag ihop, eller i alla fall så sjukskriver jag mig! Vad sitter det i?! Nu kan jag i alla fall inte vara uppstressad eller nå´t.

Vill passa på att berätta att jag faktiskt har påbörjat träningen igen efter jul. Två gånger! Första gången gick jag tre km för att jag inte orkade mer och yrslade lite lagom. Andra gången i fredags morse tränande jag på som vanligt - gick hyfsat bra, men då yrslade jag när jag kom hem innan jobbet istället. Hur ska detta sluta?????

Frutto

Boda Borg

Igår var jag och storkillen på Boda Borg. Han hade fått det i julklapp av Fladdran. Hon var naturligtvis med med sin familj. I fyra timmar löste vi problem och utmaningar, både fysiska och sådan som satte press på hjärnkapaciteten. Tjejerna mot killarna. Skitkul! Jag fick ett yrsel förstås. (Börjar tvivla på att det är Meniéres sjukdom. Jag tror att det sitter i nacken och i andningen i kombination.) Vi löste 10 banor av 14. Hade vi löst alla hade vi fått en T-shirt. Av 18000 besökare sedan de öppnade har bara 10-15 personer lycktas lösa alla banor.

Isak och jag är överens - vi ska tillbaka! (Även fast jag har blåmärken lite här och där och att axlar och armar känns tyngre än vanligt idag.)

Frutto