Mustasch

Inte ett enda litet piller som kan tänkas innehålla anabola steroider har inmundigats Ärligt talat så jag inte ens tänkt tanken. Det känns inte som om jag befinner mig på en sådan idrottslig nivå att det liksom skulle vara nödvändigt. Dessutom tycker jag att det inte är ok. Trots det upptäckte jag till min fasa att jag håller på att få mustasch!!! HJÄÄÄÄLP! Några mörka(!) hårstrån på överläppen. Inte ens lika mycket som mina elever i nian brukar odla med stolthet (killarna förstås). Men ändå! Det är väl kanske morsarvet, men ack så deprimerande. Undrar hur länge de funnits där? Jag som själv tycker, när jag ser det på andra kvinnor, att det är väl för jösse namn bara att plocka bort, har själv gått omkring med fjunig överläpp. Stråna plockades bort med ljusets hasighet. Ont gjorde det! Vaxa bikinilinjen är en promenad i parken i jämförelse. Frågan är nu hur jag ska bära mig åt för att, för alltid, avlägnsa mustaschen. Pris och smärta är inga variabler att ta hänsyn till. Tips?!

Frutto

I'm back

Har yrslat varje dag sedan båtturen, men faktiskt inte idag. HURRA! Så jag tog och sprang en runda. Har hittat/kommit på en flack sväng som tog mig ganska exakt 30 min och det kändes lagom. Varmt idag - 25 grader, men det började blåsa på em och fem min efter det att jag kom hem kom det en rejäl regnskur. Ganska skönt faktiskt. Lite frömjöl rinner bort.

Ja, annars så rullar den härliga (minns vilken generation jag tillhör...) vardagen vidare i ett rasande tempo mot sommarlovet. Jisses vad mycket jag har kvar att göra. Nu gäller det att prioritera och välja bort. Detta snurr har gjort att jag/vi fått körförbud på lillbilen (missade sista besiktningsmånad); glömde att se till att stora grabben fick sitt besök hos skolsköterskan; att grabbarna tror att farmor & farfar har delad vårdnad om dem; att vi fått två påminnelser om att hämta ut ett paket på Statoil; att det dimper ner böcker som jag glömt att avbeställa och hellre betalar än tar mig omaket att posta dem tillbaka; att jag går nerför trappen på morgnarna med värjan i högsta hugg för att freda mig från fluffdjuren som håller på att ta över vårt hem, eller åtminstone trappen; osv. osv. Dessutom ska jag till chefen imorgon för att en förälder tror att jag hatar hennes barn. Det konstiga är att jag känner mig glad. Glad över att jag inte yrslat idag. Glad över att jag stack ut och sprang, överlevde det utan sällskap och klarade det ihållande i 30 min. Glad för att jag har världens bästa man (borde kanske stått först *ler*). Glad helt enkelt.

tjolahopp tjolahej
Frutto

Blåsor och yrsel

Hemma igen. Jag gick nog ett gäng kilometer nu när jag var borta. Inte precis power-walking, mer som ett behagfullt strosande. Skavsår/blåsor gjorde att jag var TVUNGEN att köpa nya skor - två par faktiskt. Blåsan på höger lilltå är av den större och fullare sorten, men det finns ju flip-flops, fast då får man ju tejpa mellan tårna istället. Lite sömn men mer alkohol än vanligt, så som det kan bli på en semester... Men riktigt riktigt trevligt!!!!

Jag yrslade två gånger när jag var borta och två gånger igår. Jag har tagit min medicin som jag ska så det kanske har något med ovanstående faktorer att göra, eller är det kanske så att jag helt enkelt hade för trevligt under för lång tid?! Hur som helst känns kroppen som den knöcklats ihop och sedan dragits ut igen fast muskler och annat liksom inte riktigt hängt med och hamnat lite galet. Den känns lite överanvänd och sliten. Hemma idag från jobbet. Så blev det med den saken. *alla svordomar jag kan* Kanske är det bara den grå, enformiga vardagen (läs dagar som ser likadana ut och som har tydliga rutiner som följs till punkt och pricka) som funkar om den är stressfri alltså. Inga anspänningar av vare sig lycka eller nå't annat för då "kukar kroppen ur". Bara grå, grå, grå (tänk Magnus & Brasse). Kanske borde ta en funderare på hur Ior lever. Inte precis översvallande utan mer entonig och nöjd med det lilla. Det blir ju skitkul...


Har vilda planer på att ge mig ut ikväll, men maken är inte hemma och kanske vill kroppen nå't annat. Fortsätter att leva i villfarelsen att det går att vila sig i form...

Tack för att du ser mig
Frutto

shopping time

Nu har jag 'tit en stadig frukost och ska ge mig ut i staden. Idag 'r det Stockholm Maraton s[ jag kommer i alla fall att komma i kontakt med l;pning!

Och jagkommer s'kert att ha ont i f;tterna ox[!

seeya

Ett litet avsteg från bloggens syfte

Packa. Det är en konst enligt vissa och busenkelt enligt andra. Jag fattar inte hur jag ska få ner det jag vill i en liten kabinväska som knappt rymmer ett par partystövlar... Som tur är har jag en shoppingdag för mig själv först och kan shoppa ett par lite mindre pjuck och lite mer som kanske behövs. Fyra utgångar och då vill man ju ha olika outfits. Och så två shoppingdagar med sköna skor... Nu skulle jag behöva en Amelia med ett uppslag med packningstips för storstadsweekend.

En kompis till en kompis har pengar som gräs bakom en gödselstack och är en sk. light traveller. Hon har en handväska med det hon behöver under resan. Sedan köper hon nytt om det behövs... Själv har jag inte två lägenheter att förvara sådana excesser och pengar som gräs...ja kanske som på den ryska taigan där permafrosten har ditt grepp och grödorna. Missförstå mig inte - jag klagar inte. Det är bara det att jag är helt otränad på att resa så långt att jag måste ha med mig tandborste att jag känner mig helt handlingsförlamad.

Jag har lagt upp en hög att stryka och vi får väl se vad som sedan rymms i weekendväskan. Dessutom måste det ju finnas plats för lite shoppingfynd.

Bestämde nyss att de högklackade stövlarna ska med! Omprioritering krävs.

Jag skickar ett kort!!
seeya

Förvirrade löpare

Igår kväll var vi ut en repa. Vi åkte till stadens stora motionsområde. Inte en enda j-vla spårkarta såg vi, men små fykantiga färgmarkerade skyltar samt lite markeringar på asfalten hittade vi. Nu är det ju så att på förhistorisk tid - typ jura- så sprang Camilla ibland där så hon hade lite koll, vilket var tur för jag hade fasen inte hittat hem. Vi gav oss iväg på vad vi trodde var en 5km runda, men vi var bara borta i knappa 20 min så vi missade nog en loop någonstans. Men vi hade en bättre tempo än i söndags. Nu vet ju både kroppen och jag att det går att springa 5 km och överleva - det var ett stort mentalt hinder som jag nu passerat...

Det blev väl kanske typ 4km, men det bästa är att ingen av oss ville ut och trots det var det skönt när vi väl var där. Vad håller på att hända?! Börjar jag gilla att späka min kropp?

Fortsättning följer.