Jag har en tidig dag idag. Slutar halv ett. Gött! Men som vanligt kommer jag inte iväg på en gång - idag nästan en timme senare. Men det tänker jag ta igen nästa onsdag för då sticker jag före lunch och tittar på storkillens redovisning på skolan.
Kan nå'n förklara varför man startar alla vägarbeten i oktober? Gillar man att härda sina mannar i kyla och snö? Är det en större utmaning att se om man hinner klart före tjälen? Var man än kör i stan nu så grävs det. Det är kablar som grävs ner och man ju gissa att några hål i vägen kommer att göras om till rondeller!!! Idag på väg till dagis och skola så blev det en liten omväg - en massa oranga skyltar med pilar i vägen för min vanliga rutt. Men eftersom jag är lugnet själv så tog jag inte ens en egen genväg utan följde snällt omvägen och tänkte att de har ju säkert tänkt att denna väg blir bäst. För visst finns det väl inte i Vägverkets arbetplan att de ska vara så sadistiska som möjligt? Jag hamnar vid ett rödljus och tänker inte så mycket på det...förrän jag blir påkörd! Först fattar jag inte vad som hänt. Det kändes ungefär som om man vrider om tändningen med växel utan koppling. Men sedan förstod jag att jag blivit just påkörd. Jag vrider av tändningen och hinner tänka bilen är av 2007 års modell. Det blir dyrt för den som inte vet var bromsen sitter... Men lugn som en filbunke kliver jag ut och hon som körde bilen bakom kliver ut och går, precis som jag, direkt och kollar kontaktpunkten. Min dragkrok och hennes nummerplåt. Inga skador alltså. På bilarna. Allt lugnt och hon är mest glad över att hon inte skadade min bil. Ingen tankte på att kolla om jag var ok. (inte från min sida heller bör tilläggas). Vi åkte iväg och då kom jag på att jag kanske skulle ha tagit hennes reg.nummer. det gjorde jag i backspegeln. Borde ha blivit rätt... Men nu är det så att jag faktiskt har ont i nacken, men jag är ju en mästare på hypokondri och tror att jag hittar på. Vad ska jag göra? Jag ringer polisen...
Och dessutom så ligger ett vykort och väntar när jag kommer hem från träningsstället. Där står: "Vi saknar dig här! Kom igen nu, nya tag!". Det är ju att man blir galen. Tror du att man kan få hämtning vid dörren?! Eller kanske ännu hellre ur soffan?!
seeya
oktober 17, 2007
oktober 11, 2007
Det ringde på mobilen x2
Tänk er själva. Du är på väg hem efter jobbet. Det har varit en pissig dag och du funderar på att bryta ihop. Men se, det går inte - familjen väntar. Ja, inte maken då - han sitter på ett flyg på väg bort. Du kör lagligt som vanligt, med vetskapen att du inte tjänar särkilt mycket tid på 2 mil om du ökar farten. Dessutom vet du att på din jobb-hem-sträcka har polisen sina träningsrundor på laserpistolen och så himla kul är det inte att betala en massa stålars bara för att man är korkad. Så du drar igång en skiva du står ut med i växlaren och sätter på farthållaren. Då ringer mobilen. Det är(vi kallar henne) Sandra från träningstället. (Nu vill jag att du verkligen sätter dig i denna situation. Hör hennes glättiga stämma...) "Nämen hej, det här är Sandra från *pip*. Jag har tagit över efter (vi kallar henne) Terese. Hon är mammaledig." Redan här blir du förbannad. Denna Terese graviditet har ju inte precis märkts och det beror inte bara på att det var eveigheter sedan jag var på samma ställe som hon. "Jag ser här att det var ett tag sedan du var till oss." Och?! "Och jag undrar..." Här slutar du att höra (inte lyssna), du vet liksom vad hon ska säga. Du svarar: "Ja, men enligt era regler så kan man ju inte ha uppehåll över sommaren och då tränar jag inte inomhus." Då inser du att det är mitt i oktober och skäms lite över att du nästan brusat upp inför en främlig som vill dig väl(?!). "Ja, så är det i och för sig, men jag vill bara veta att du är välkommen och om du vill ha en tid för ett nytt träningsprogram så tänkte jag att vi kan boka in en nu." Vid det här laget inser du att dina 86 snart 87 inte kommer att försvinna av den diet du går på för tillfället och att din ork är borta och du är på väg att kapitulera. Det är nog bra att få in rutinen igen... Vad händer?! Din något envise treåring i baksätet talar till dig och du har fräckheten att inte lyssna. Detta leder till ett gallskrik och du hör inte vad den förmodligen löjligt leende männsikan i andra änden säger. Med höjd röst säger du:"Tyvärr så kan jag inte ta det nu för att min son (och så någon hyfsat korrekt kommentar istället för det du vill säga nämligen...) har fått ett frispel och han i kombination med dig just nu gör mig självmordbenägen. Och eftersom jag inte kan få tyst på min son så säger jag Ajö!"
Jag vet inte hur du skulle känna dig efter denna händelse hämtad från verkligheten. Själv kände jag mig nästan befriad och det gjorde mig rasande. "För i helvete. Här ringer någon som ser att du inte tränar men betalar för möjligheten. Du har tillgång till experthjälp och du sitter i soffan och blir fet. Har du inte lärt dig själv någonting. Jävla Pucko!" Och sedan ingenting. det var ett par dagar sedan och jag sitter fortfarande och ser inte hur det ska kunna bytas ut mot träning. Och dessutom har det snöat...
Nästa samtal som kom till mobilen kom ungefär vid samma tidpunkt på dagen, men några dagar senare. Det är ju helt uppenbart att de som ringer inte har egna småbarn. Antingen det eller så har deras barn växt upp och det är pay back-time. Det var från min ena yrseldoktor. Hon ville berätta att hon fått mailkontakt med sin kollega och tillika yrselkännare av rang på Karolinska. Det är ju ett tag sedan jag var till min läkare och jag som trodde att mail gick snabbt. Men hur som helst... Hon ville säga att han trodde nog kanske att innerörat inte var det som är problemet. Han (jag tror att det är en han - snacka om fördomar...) var inne på någon form av migrän. Jag vet inte om det skolmedicinens sätt att diagnostisera det som inte kan vara något annat, ja, för det har ju naturligtvis med stress att göra. Och jag tror kanske det själv, men fortfarande att det är andningen och kroppsanspänning som fixar till yrselt inte stressen i sig. Han föreslog att jag skulle öka dosen med betablockerare. Jag var liksom tvungen då att tala om att jag inte hämtat ut receptet. Jag är tveksam till att en medicin som är framtagen för att minska blodtrycket är vidare bra att äta om man redan har lågt blodtryck. Har snappat upp från någonstnas att även om lågt blodtryck inte är lika illa som högt, så är det inte bra. Min läkare svarade på frågan att det som kan hända är att jag kan känna lite yrsel om jag varit framåtböjd eller suttit på huk och sedan hastigt reser min upp. "Jag är en och åttiotvå och har redan lågt blodtryck- det där kan jag." Om nu inte detta skulle funka hade Karolinskadoktorn en annan medicin på förslag. Det var en licensmedicin som han hade egna erfarenheter av. Vad betyder det, kan man undra? Tänk om en läkare sa samma sak om Viagra... Jag hade ingen aning om vad licensmedicin är, så jag frågade. Det är en medicin som inte är registrerad hos Läkemedelsverket. Varför? Jo, för att den är så ovanlig. (Ser framför mig hur jag intervjuas i Allers och berättar om miraklet.) Om jag skulle vilja bli behandlad mha denna medicin måste man (jag?) söka en personlig licens. Var vet jag inte. Känns lite hokus-pokus. Känns nästan skrattretande att homeopatin jagas så hårt... Det bestämdes att jag ska få en remiss till neurologen igen och så får de ta tag i en eventuell migrän. Förra gången var det mer reflexer och sån't som kollades upp. Det är inte så att jag känner mig missnöjd med sjukvården (ärligt alltså!), men det vore rätt skönt om man skulle kunna enas om något greppbart.
Två samtal - flera beslut att fatta. Ett är redan gjort: NO MORE KVÄLLSFIKA (omjagintetränatvillsägaåtminstoneenlitengång)
seeya
Frutto
Jag vet inte hur du skulle känna dig efter denna händelse hämtad från verkligheten. Själv kände jag mig nästan befriad och det gjorde mig rasande. "För i helvete. Här ringer någon som ser att du inte tränar men betalar för möjligheten. Du har tillgång till experthjälp och du sitter i soffan och blir fet. Har du inte lärt dig själv någonting. Jävla Pucko!" Och sedan ingenting. det var ett par dagar sedan och jag sitter fortfarande och ser inte hur det ska kunna bytas ut mot träning. Och dessutom har det snöat...
Nästa samtal som kom till mobilen kom ungefär vid samma tidpunkt på dagen, men några dagar senare. Det är ju helt uppenbart att de som ringer inte har egna småbarn. Antingen det eller så har deras barn växt upp och det är pay back-time. Det var från min ena yrseldoktor. Hon ville berätta att hon fått mailkontakt med sin kollega och tillika yrselkännare av rang på Karolinska. Det är ju ett tag sedan jag var till min läkare och jag som trodde att mail gick snabbt. Men hur som helst... Hon ville säga att han trodde nog kanske att innerörat inte var det som är problemet. Han (jag tror att det är en han - snacka om fördomar...) var inne på någon form av migrän. Jag vet inte om det skolmedicinens sätt att diagnostisera det som inte kan vara något annat, ja, för det har ju naturligtvis med stress att göra. Och jag tror kanske det själv, men fortfarande att det är andningen och kroppsanspänning som fixar till yrselt inte stressen i sig. Han föreslog att jag skulle öka dosen med betablockerare. Jag var liksom tvungen då att tala om att jag inte hämtat ut receptet. Jag är tveksam till att en medicin som är framtagen för att minska blodtrycket är vidare bra att äta om man redan har lågt blodtryck. Har snappat upp från någonstnas att även om lågt blodtryck inte är lika illa som högt, så är det inte bra. Min läkare svarade på frågan att det som kan hända är att jag kan känna lite yrsel om jag varit framåtböjd eller suttit på huk och sedan hastigt reser min upp. "Jag är en och åttiotvå och har redan lågt blodtryck- det där kan jag." Om nu inte detta skulle funka hade Karolinskadoktorn en annan medicin på förslag. Det var en licensmedicin som han hade egna erfarenheter av. Vad betyder det, kan man undra? Tänk om en läkare sa samma sak om Viagra... Jag hade ingen aning om vad licensmedicin är, så jag frågade. Det är en medicin som inte är registrerad hos Läkemedelsverket. Varför? Jo, för att den är så ovanlig. (Ser framför mig hur jag intervjuas i Allers och berättar om miraklet.) Om jag skulle vilja bli behandlad mha denna medicin måste man (jag?) söka en personlig licens. Var vet jag inte. Känns lite hokus-pokus. Känns nästan skrattretande att homeopatin jagas så hårt... Det bestämdes att jag ska få en remiss till neurologen igen och så får de ta tag i en eventuell migrän. Förra gången var det mer reflexer och sån't som kollades upp. Det är inte så att jag känner mig missnöjd med sjukvården (ärligt alltså!), men det vore rätt skönt om man skulle kunna enas om något greppbart.
Två samtal - flera beslut att fatta. Ett är redan gjort: NO MORE KVÄLLSFIKA (omjagintetränatvillsägaåtminstoneenlitengång)
seeya
Frutto
oktober 02, 2007
Gift och ensamstående mamma
Jaha nyss stack maken iväg. Den första dagen av tretton denna månad. Jag har lovat mig själv att inte bli en sur tråkmåns innan han åker och att anstränga mig så att jag inte blir en elak mamma när han är borta - alltså sån't som vanligen inträffar när han åker/är borta. Detta kluster av bortavaro är ovanligt, och därför tråkigare. Det finns de av er därute som tycker att min uppoffring är för stor. Tyck inte det! Bjud mig och grabbarna på en vardagsmiddag istället.
Jag är inte skapt för att leva ensam (vem är det förresten?!). Och det gör jag inte heller - däremot är jag själv ibland och det är faktiskt inte helt fel. Det bästa vore förstås om min "självhet" blev när jag själv ville det, men nu är det inte så. Det som hänt med mig det sista åren är att jag gör saker för min egen skull mycket oftare och tom utan dåligt samvete (det är lite nyare än år...)! Om maken är borta och jag planerat in något som jag vill (ibland måste, men lika ofta bara vill) så gör jag det ändå om jag kan fixa barnvakt. Försöker numer inte be min svärföräldrar om det är en vill-sak som ska ske, de tycker att jag är lite otacksam och självisk. Och det är jag inte, eller hur?
Okej, jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen. Lillkillen vaknade och frågade direkt:"Pappa är?" Jag sa att han redan åkt och då blev han ledsen och sa:"Bakna han!" (saknar honom). Vad gör man då?! Det funkar ju inte att bara gå upp och gå ut och förorena nå't närliggande vattendrag. Nej, man biter ihop och torkar tåren och säger glatt: "Vi kan väl ringa och säga hej då?" Det gör vi och det blir bättre - i a f för lillkillen.
Jag sa ja till min man för att jag vill vara med honom. Kontigare än så är det inte. Nu är han inte hemma jämt och det är skittrist. Men om jag förut levt genom min man (som vissa påstår) så gör jag inte det längre. Jag lever mitt liv och det gör jag så nära min man jag kan, men jag gör oxå det jag vill och gissa om jag mår bra av det. Det gör även vår relation - förstås. Jag berättar vad jag vill och vad som är viktigt för mig och vet att vår relation klarar att jag inte vill - eller snarare att jag vill göra andra saker än att bara vänta. Jag vägrar bli en bitter fru som sitter hemma och väntar på att få säga några dräpande kommentarer till maken när han kommer hem från sina resor. Att bli en martyr som längtar så att hon håller på att bli galen, men när maken väl kommer hem bara sitter och suckar eller snörper på munnen för att hon minsann klarar av vardagen utan mannen (i hennes liv). Jag är inte den personen.
Jag älskar min man och vem vet - kanske det går år pipan nästa val och han är hemma jämt!
seeya
Frutto
Jag är inte skapt för att leva ensam (vem är det förresten?!). Och det gör jag inte heller - däremot är jag själv ibland och det är faktiskt inte helt fel. Det bästa vore förstås om min "självhet" blev när jag själv ville det, men nu är det inte så. Det som hänt med mig det sista åren är att jag gör saker för min egen skull mycket oftare och tom utan dåligt samvete (det är lite nyare än år...)! Om maken är borta och jag planerat in något som jag vill (ibland måste, men lika ofta bara vill) så gör jag det ändå om jag kan fixa barnvakt. Försöker numer inte be min svärföräldrar om det är en vill-sak som ska ske, de tycker att jag är lite otacksam och självisk. Och det är jag inte, eller hur?
Okej, jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen. Lillkillen vaknade och frågade direkt:"Pappa är?" Jag sa att han redan åkt och då blev han ledsen och sa:"Bakna han!" (saknar honom). Vad gör man då?! Det funkar ju inte att bara gå upp och gå ut och förorena nå't närliggande vattendrag. Nej, man biter ihop och torkar tåren och säger glatt: "Vi kan väl ringa och säga hej då?" Det gör vi och det blir bättre - i a f för lillkillen.
Jag sa ja till min man för att jag vill vara med honom. Kontigare än så är det inte. Nu är han inte hemma jämt och det är skittrist. Men om jag förut levt genom min man (som vissa påstår) så gör jag inte det längre. Jag lever mitt liv och det gör jag så nära min man jag kan, men jag gör oxå det jag vill och gissa om jag mår bra av det. Det gör även vår relation - förstås. Jag berättar vad jag vill och vad som är viktigt för mig och vet att vår relation klarar att jag inte vill - eller snarare att jag vill göra andra saker än att bara vänta. Jag vägrar bli en bitter fru som sitter hemma och väntar på att få säga några dräpande kommentarer till maken när han kommer hem från sina resor. Att bli en martyr som längtar så att hon håller på att bli galen, men när maken väl kommer hem bara sitter och suckar eller snörper på munnen för att hon minsann klarar av vardagen utan mannen (i hennes liv). Jag är inte den personen.
Jag älskar min man och vem vet - kanske det går år pipan nästa val och han är hemma jämt!
seeya
Frutto
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)