Förra veckan var bedrövlig och jag hann inte ens tänka på att sätta mig framför datorn för att göra nå't annat än att jobba.
MEN... fredagen innan. Då ru! Jag gick omkring halva eftermiddagen med flytväst på jobbet. Varför då, kanske du undrar? Jo, för att jag var rädd för att drunkna. Ja, inte på jobbet, men efter jobbet. På isen.
Var länge i valet och kvalet om jag skulle våga ge mig ut på isen. Tänkte att om jag har flytväst så gör det ingenting om jag inte orkar dra mig upp. Då kan jag lungt invänta hjälp där i vaken. Fryser ihjäl kommer jag inte att göra eftersom jag aldrig skulle ge mig ut ensam och knappast behöver vänta så förtvivlat länge på hjälp. I bakhuvudet fanns oxå makens ord att jag (moi?!) själv brukar säga att de är dårar de som ger sig ut på tidiga isar.
Om du nu läst rubriken så fattar du ju att jag gav mig iväg. Gruvensamt, men dock. Och vilken lycka och vilken frid!!! Dessutom friskluft på köpet. Fastän det var över en vecka sedan ler jag som en fåne när jag tänker tillbaka på den lite dryga halvtimmen jag och Eva var på isen. Fantasktiskt.
Sen var det lite middag hemma hos mig för några arbetskamrater och det var oxå nice, men en istäckt sjö utan snö - det du!
/Frutto
november 25, 2008
november 13, 2008
Mitt rätta element
JAG ÄLSKAR VATTEN.
Idag simmade jag i 40min.
I bilen ligger långfärdsskridskorna. Tyvärr verkar det som om det blir blidväder imorgon, och jag törs egentligen inte ge mig ut än även om längtan är stark.
Kan titta på vatten alltid och hur länge som helst. Utvecklingsnissen (minns du?) berättade om en som började varje dag med att ställa sig på bryggan i 20min. Ingen medveten andning, inga rörelser. "Han bara står där på bryggjäveln i 20 min och sedan går han in och börjar dagen." I mina öron låter det underbart. Men jag har ju ingen brygga här där jag bor - undrar om det funkar med nå'n av broarna till fastlandet?!
Det enda som är fel med vatten är att det är så tråkigt att dricka. Jag tar hellre ett glag vin!
Imorgon fredag.
Frutto
Idag simmade jag i 40min.
I bilen ligger långfärdsskridskorna. Tyvärr verkar det som om det blir blidväder imorgon, och jag törs egentligen inte ge mig ut än även om längtan är stark.
Kan titta på vatten alltid och hur länge som helst. Utvecklingsnissen (minns du?) berättade om en som började varje dag med att ställa sig på bryggan i 20min. Ingen medveten andning, inga rörelser. "Han bara står där på bryggjäveln i 20 min och sedan går han in och börjar dagen." I mina öron låter det underbart. Men jag har ju ingen brygga här där jag bor - undrar om det funkar med nå'n av broarna till fastlandet?!
Det enda som är fel med vatten är att det är så tråkigt att dricka. Jag tar hellre ett glag vin!
Imorgon fredag.
Frutto
november 11, 2008
Winter Beach 2008
Ja du... nära nog 88 kilo. Det vägde jag senast (förutom gradiviteter) innan jag blev gravid första gången. Tror jag, sån't här är lätt att förtränga. Men med dödsförakt iklädde jag mig baddräkt i fredags och gav mig iväg med grabbarna till badet.
Jag har inhandlat en riktig tantbaddräkt. Svart (naturligtvis) och hög i ryggen (man måste ju försöka dölja granen en aning (och vet du inte vad jag menar så har du ingen - grattis!)). Jag ålade mig i den och sträckte lite extra på mig när jag stegade ut i den lilla simhallen. Ja, jag höll in magen lite extra oxå. Man vet ju att belysningen i en simhall ofta är lik den på en patologavdelning. Badvakten var typ 17 och de i bassängen typ 10, så det hade man ju inget för. För dem var man ju bara en blekfet tant som skulle komma och bada med sina barn. Jag minns när jag simtränade (OBS! la av med det när jag var 15). Då kunde jag inte fatta hur kvinnor med celluliter ens tänkte, när de kom i sina svarta (!) baddräkter och dallrande lår till badhuset. Hade de ingen spegel hemma?! Nu tänker jag: "Far åt helvete vad bastant och ofärgad jag blivit - men skit i de ru! Titta åt ett annat håll om du mår illa!" Tänka sig vad livet kan förändra sig...
Bada kommer jag göra flera gånger, fär även om jag inte simmade längd på längd, så ger ju vattnet i a f lite motständ när man jagar runt med sina barn. Och det måste ju oxå räknas som träning...
seeya
Frutto
Jag har inhandlat en riktig tantbaddräkt. Svart (naturligtvis) och hög i ryggen (man måste ju försöka dölja granen en aning (och vet du inte vad jag menar så har du ingen - grattis!)). Jag ålade mig i den och sträckte lite extra på mig när jag stegade ut i den lilla simhallen. Ja, jag höll in magen lite extra oxå. Man vet ju att belysningen i en simhall ofta är lik den på en patologavdelning. Badvakten var typ 17 och de i bassängen typ 10, så det hade man ju inget för. För dem var man ju bara en blekfet tant som skulle komma och bada med sina barn. Jag minns när jag simtränade (OBS! la av med det när jag var 15). Då kunde jag inte fatta hur kvinnor med celluliter ens tänkte, när de kom i sina svarta (!) baddräkter och dallrande lår till badhuset. Hade de ingen spegel hemma?! Nu tänker jag: "Far åt helvete vad bastant och ofärgad jag blivit - men skit i de ru! Titta åt ett annat håll om du mår illa!" Tänka sig vad livet kan förändra sig...
Bada kommer jag göra flera gånger, fär även om jag inte simmade längd på längd, så ger ju vattnet i a f lite motständ när man jagar runt med sina barn. Och det måste ju oxå räknas som träning...
seeya
Frutto
november 06, 2008
Snart oövervinnerlig igen
Snacka om att livet åker berg-och-dalbana med en. Just nu känner jag mig stark och även fastän högen av ofärdiga jobb är gigantisk så känner jag att jag hinner med det jag hinner och just nu nu så tror jag inte att världen går under om jag missar nå't.
Kram på mig (och dig förstås!)
Frutto
Kram på mig (och dig förstås!)
Frutto
november 05, 2008
Intressant
Idag har jag varit till kiropraktorn igen... Jag gruvade mig lite eftersom jag fick så himla ont förra veckan.
Vi pratade om tiden emellan. Jag frågade om hon trodde på att man kan lösa upp gråt när man manipulerar ryggraden. Hela fredagen - ja halva i a f- så grät jag. Jag kände mig så fruktanstvärt bedrövlig och värdelös. Inget intellekt i världen kunde få mig att släppa den känslan. Jo... Camilla kom en stund och sedan kom ju maken hem och då kändes allt bättre. Kiropraktorn sa att enligt henne så funkar kroppen så.
Vi pratade även om detta med sjukskrivning - igen. Jag sa att jag inte vill och hon sa att det vill inte hon heller. Om inte jag var rädd för sjukskrivning för att jag känner att jag inte orkar jobba, men så är det inte. Sjukskrivning för mig är lite av en dödsdom - jag vet att det är korkat, men så är det. Ingen logik där heller.
Hon tog hand om min överansträngda arm idag, eller min tennismus som jag sa när jag skulle berätta för maken vad som hade hänt. Den har varit ont i två veckor nu och det räcker. Triggerpunkter. Lyssna på den. Jag får rysningar. Men när hon var klar så kunde jag lyfta armen över huvudet och utåt utan smärta. Nu såhär ett par timmar efteråt gör den ont igen och det strålar ut i den, men så kunde det bli sa hon...
Hon försökte även idag att låsa upp bröstryggen. Alltså, fattru? "Låsa upp". När låste jag igen den?! Hur som heslt verkar jag ha använt dubbla lås för det kom inget "plopp" idag heller. MEN hon sa att bröstgyggen såg plattare ut. Hoppas bara att det är nå't bra...
Hon sa oxå att jag såg kraftfullare ut och hade mer färg. Att min lätt anemiska look var borta. Jag kommenterade att det varit jävligt tungt sedan i fredags, men jag är på väg uppåt igen. Då berättade hon att min hållning var bättre och att det är bra. Nehe?! Men hon förklarade att serotoniner och endorfiner frigörs om kroppen är rak (hur fattade jag inte riktigt). Att det är bra om jag har ett så långt avstånd mellan höftben och revben som möjligt utan att för den skulle vara spänt utsträckt. Jag har fått både förklarat, visat och provat hur en bra hållning känns och ser ut. Just nu kan jag säga att min kropp inte fattar ett skvatt. Read it and weep... och sedan kan du ju alltid prova själv...
"Håll in naveln och lyft den uppåt mot bh-bandet (om du är man så tror jag att du ändå fattar vart naveln är på väg, eller hur?). Sänk samtidigt axlarna. Inte så mycket dra dem bakåt som låta dem sjukna mot jordens mitt. Tänk det som om skulderbladens spetsar, som pekar nedåt, dras mot varandra och mot din upplyfta navel. Låt det samtidigt kännas som om någon drar dig i håret - rakt upp. Och ingenting av din sträckning ska ske med hjälp av rumpan eller benen." Skitenkelt, eller hur?!
Sa jag förresten att jag köpt en födelsedagspresent till mig själv? Jomenvisst serru. En gymboll. Minns med plågsam tydlighet när jag i Stockholm gick på ett gym. Mest för att duscha eftersom jag och maken (som inte var min make då...) var i stan på besök. Han skulle jobba på sin praktik på Odenplan. Vi sov även där, men där fanns ingen dusch så maken hade fixat med gymet runt hörnet så att vi kunde få duscha där lite billigt. Min plan var att kliva in på ett träningspass oxå under tiden som han jobbade. Minns att detta var på tiden då jag tränade regelbundet och var typ 15 kilo lättare än idag - minst. Jag frågade en otroligt vältränade receptionisten vad de hade att erbjuda. (Tänk er nu en riktigt jobbig stockholmdialekt komma från en riktigt dryg receptionist) "Ja, vi har ju ett core-pass med bollar som börjar om en kvart." Det var inte riktigt läge att fråga vad i hälleflundra det var för något, så jag sa bara att:" Tack, men nej tack, jag gymar bara idag..." Jag tjuvkikade naturligtvis in och döm om min förvåning när jag såg fullvuxna män och kvinnor studsa upp och ner på sådana där bollar som man hade när man var liten. Enda skillnaden var att dessa bollar var större och hade varken ansikte eller handtag! Aldrig kunde jag väl tro att jag 10 år senare skulle pumpa upp en likadan boll - hemma i vardagsrummet och tycka att det är den mest naturliga sak i världen...
Denna boll ska hjälpa mig med min core-träning och min tanke är att sitta på den istället för soffan när jag tittar på tv. Snacka om att förena nytta med nöje!
Jag ska tillbaka till kiropraktorn i slutet på november och då ska jag ha tränat på hållning både liggande, sittande, stående och liggade på sidan (båda förstås). Dessutom sa hon att man kan lura hjärnan att frigöra endorfiner genom att le/skratta även om det är fejk. Så nu jävlar ska här skrattas. Hoppas på äkta vara i större och större utsträckning bara...
seeya
Frutto
Vi pratade om tiden emellan. Jag frågade om hon trodde på att man kan lösa upp gråt när man manipulerar ryggraden. Hela fredagen - ja halva i a f- så grät jag. Jag kände mig så fruktanstvärt bedrövlig och värdelös. Inget intellekt i världen kunde få mig att släppa den känslan. Jo... Camilla kom en stund och sedan kom ju maken hem och då kändes allt bättre. Kiropraktorn sa att enligt henne så funkar kroppen så.
Vi pratade även om detta med sjukskrivning - igen. Jag sa att jag inte vill och hon sa att det vill inte hon heller. Om inte jag var rädd för sjukskrivning för att jag känner att jag inte orkar jobba, men så är det inte. Sjukskrivning för mig är lite av en dödsdom - jag vet att det är korkat, men så är det. Ingen logik där heller.
Hon tog hand om min överansträngda arm idag, eller min tennismus som jag sa när jag skulle berätta för maken vad som hade hänt. Den har varit ont i två veckor nu och det räcker. Triggerpunkter. Lyssna på den. Jag får rysningar. Men när hon var klar så kunde jag lyfta armen över huvudet och utåt utan smärta. Nu såhär ett par timmar efteråt gör den ont igen och det strålar ut i den, men så kunde det bli sa hon...
Hon försökte även idag att låsa upp bröstryggen. Alltså, fattru? "Låsa upp". När låste jag igen den?! Hur som heslt verkar jag ha använt dubbla lås för det kom inget "plopp" idag heller. MEN hon sa att bröstgyggen såg plattare ut. Hoppas bara att det är nå't bra...
Hon sa oxå att jag såg kraftfullare ut och hade mer färg. Att min lätt anemiska look var borta. Jag kommenterade att det varit jävligt tungt sedan i fredags, men jag är på väg uppåt igen. Då berättade hon att min hållning var bättre och att det är bra. Nehe?! Men hon förklarade att serotoniner och endorfiner frigörs om kroppen är rak (hur fattade jag inte riktigt). Att det är bra om jag har ett så långt avstånd mellan höftben och revben som möjligt utan att för den skulle vara spänt utsträckt. Jag har fått både förklarat, visat och provat hur en bra hållning känns och ser ut. Just nu kan jag säga att min kropp inte fattar ett skvatt. Read it and weep... och sedan kan du ju alltid prova själv...
"Håll in naveln och lyft den uppåt mot bh-bandet (om du är man så tror jag att du ändå fattar vart naveln är på väg, eller hur?). Sänk samtidigt axlarna. Inte så mycket dra dem bakåt som låta dem sjukna mot jordens mitt. Tänk det som om skulderbladens spetsar, som pekar nedåt, dras mot varandra och mot din upplyfta navel. Låt det samtidigt kännas som om någon drar dig i håret - rakt upp. Och ingenting av din sträckning ska ske med hjälp av rumpan eller benen." Skitenkelt, eller hur?!
Sa jag förresten att jag köpt en födelsedagspresent till mig själv? Jomenvisst serru. En gymboll. Minns med plågsam tydlighet när jag i Stockholm gick på ett gym. Mest för att duscha eftersom jag och maken (som inte var min make då...) var i stan på besök. Han skulle jobba på sin praktik på Odenplan. Vi sov även där, men där fanns ingen dusch så maken hade fixat med gymet runt hörnet så att vi kunde få duscha där lite billigt. Min plan var att kliva in på ett träningspass oxå under tiden som han jobbade. Minns att detta var på tiden då jag tränade regelbundet och var typ 15 kilo lättare än idag - minst. Jag frågade en otroligt vältränade receptionisten vad de hade att erbjuda. (Tänk er nu en riktigt jobbig stockholmdialekt komma från en riktigt dryg receptionist) "Ja, vi har ju ett core-pass med bollar som börjar om en kvart." Det var inte riktigt läge att fråga vad i hälleflundra det var för något, så jag sa bara att:" Tack, men nej tack, jag gymar bara idag..." Jag tjuvkikade naturligtvis in och döm om min förvåning när jag såg fullvuxna män och kvinnor studsa upp och ner på sådana där bollar som man hade när man var liten. Enda skillnaden var att dessa bollar var större och hade varken ansikte eller handtag! Aldrig kunde jag väl tro att jag 10 år senare skulle pumpa upp en likadan boll - hemma i vardagsrummet och tycka att det är den mest naturliga sak i världen...
Denna boll ska hjälpa mig med min core-träning och min tanke är att sitta på den istället för soffan när jag tittar på tv. Snacka om att förena nytta med nöje!
Jag ska tillbaka till kiropraktorn i slutet på november och då ska jag ha tränat på hållning både liggande, sittande, stående och liggade på sidan (båda förstås). Dessutom sa hon att man kan lura hjärnan att frigöra endorfiner genom att le/skratta även om det är fejk. Så nu jävlar ska här skrattas. Hoppas på äkta vara i större och större utsträckning bara...
seeya
Frutto
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)