Den 22 augusti

Jag tog djävulsspåret x2 en gång till. Denna gång själv. Det funkade inte för Camilla. Jag stack iväg när det var fotbollsträning för storkillen. Camilla sa att spring för mig oxå och jag sa att när jag kände att jag ville ge upp och börja gå så skulle jag springa för henne. Och det gjorde jag faktiskt. Jag sprang två varv utan att stanna!! Kändes mig oövervinnerlig. Men det var ett stappel utan like. Och det var nära att jag la av, men det jag gjorde inte!!! Naturligtvis var jag tvungen att ringa till Camilla efteråt och säga att det faktiskt gick att springa två varv. "Rub it in!", blev svaret.

Nu var det bara några dagar kvar till Dagen T. Kändes helt ofattbart och det mål som jag satte upp var att jag skulle springa hela loppet. Precis som förra året. Tid tänkte jag inte ens fundera på. Och att jag inte skrivit på kontraktet med Tjejmilen på att jag skulle under 59 minuter kändes bra (även om det liksom inte innehåller några repressalier om jag inte följer kontraktet och att det egentligen är gällande eftersom de skickat ut det på min uppmaning...). Nu skulle jag bara packa och förebereda mig på jobbet lite innan det var dags att ge sig av.

Jag återkommer
Frutto

Ett djävulskt spår.

Igår sprang jag och Camilla äntligen tillsammans. Och vår form var ungefär lika otränad även om hon sprang mer än jag... Det var två varv på ett spår kring berget. Sammanlagt typ 5km. Och det var kuperat - mycket kuperat. Tom hälsopedagogen kallar det för ett djävulskt spår.

Men vi tog oss runt även om jag inte hade en chans (eller tillräckligt med jävlar anamma) att springa hela tiden. Tog drygt 31 minuter och då pausade vi efter ett varv. På onsdag ska vi ta samma runda igen - sedan döden. Eller som det kallas Tjejmilen. Fattar du att det är på söndag. PÅ SÖNDAG!!!

Frutto

Jag har sprungit!

Jo, det är sant. Igår på vår bröllopsdag sprang jag när storkillen hade fotbollsträning. Jag sprang rundan som jag och Camilla brukat springa. Vi är ganska säkra på att det är 5km. Jag satte av i trav. Efter 4 minuter ville jag sluta. Men jag fortsatte och på de 23min och 30sek det tog att ta sig runt så gick jag sammanlagt 2 ½ minut fördelat på tre tillfallen. Känns bra ändå. Men att springa en mil känns väldigt långt borta (förvånad?) Jag bör nig ta det lite lungare för att orka hela loppet.

Men jag har nytt hopp. Fick dessutom infon från tjejmilen häromdagen. Där stod det att man ett par veckor innan loppet skulle trappa ner på träningen. Vad ska jag göra då?! Skita i att stiga upp på morgonen? Be maken bära mig till bilen? Jag tror nog att jag istället ska försöka springa några gånger till. Antingen blir det på lördag eller på söndag. Och till veckan får vi se...

I samma info stod det att nästa år är Tjejmilens 25-årsjubileum - då kanske det blir extra kul, eller?

Denna gång får jag se Tjejmilen som en koll för att se om jag kan springa en hel mil och som ett sätt att få lite gratis ostkaka. Sedan kommer jag att fortsätta träna. Förstås. Sa att en av mina (manliga) kollegor idag frågade: "Har du gått ner i vikt?"


Frutto

Man behöver vänner

Jag la mig låg igår, det märks ju tydligt om man läser gårdagens blogg. Och jag kände att det var nog dags att säga upp medlemsskapet på träningsstället. Det kostar ju bara pengar. Och Tjejmilen ska väl funka, men det blir sista gången och vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna.

Men då ringer Camilla. Hon fattar direkt min status. Och när jag gråtit en skvätt av misslyckande, så får hon mig att inse att det inte tar slut här. Detta är ju bara en svacka träningsmässigt. Att vi (alltså även hon) kastat bort ett helt år av träning denna sommar kan hända den bästa. Nu ska livet (äntligen) innehålla vardag igen och med den kommer rutiner. Och då är det mycket lättare att få till träningen. Hon är super! Dessutom säger hon helt ärligt att jag inte alls gått upp till gravid-liknande form. Kanske nå't kilo, men vad är väl det?! Det försvinner snabbt när livet tar sin vanliga form igen.

Nu ska jag se till att få springa ett par gånger innnan jag ska till Stockholm. Och jag ska göra det antingen kring sjön, men hellre i spåret hemma tillsammans med Camilla. Nu ska vi börja peppa varandra igen - inte tvärtom. Jag kan ju inte ge upp! Det tillhör ju livet att sköta om sin kropp. Och jag vet ju att mycket blir bättre med det. Jag äter bättre (utan att behöva kämpa); godissuget försvinner nästan helt; jag orkar mer (även motgångar). Ja, det finns inget negativt i träningens kölvatten. Men det svåra är att få till dessa små, men positiva svällvågor. Det är bara att börja om.

Det är bara att kliva upp i sadeln igen.

Frutto

Undergången är nära

Här har man varit på bilsemester, campat lite, sovit på hotell lite och haft det allmänt trevligt med familjen. Jag har inte ens lidit så mycket av det faktum att jag sprungit 4 gånger i sommar och att det ärmindre än två veckor kvar till Tjejmilen. Jag har tom tittat mig i spegeln och tänkt att va fan jag duger, jag kommer undan liksom. Även fast brännan är brun-utan-sol och att jag tittar utan glasögon.

Ikväll kom vi hem och svärföräldrarna kom på kvällsfika. Då säger svärmor: "Ska du ha barn?" Jag svarar:"Nej - jag är bara fet!" och går därifån. Jag blev faktiskt uppriktigt ledsen. Av två skäl faktiskt: det första är naturligtvis att jag tydlig är så fet som jag vissa da'r känner mig (inte heller detta år kommer jag tillbaka sådär idrottslärarfräsch till jobbet). Det andra är att hon borde veta att hon tillhör den skara som skulle få reda på en sådan nyhet redan innan det skulle synas på utsidan.

Dessutom gick vi igenom korten vi tagit. Hur kan en näsa bli så RÖD?! Jag vet ju att jag inte kan visa mig bland folk utan att tona ner näsan, men jag har ju för f-n haft semester!!! På bilden från glass-stället ser jag inte klok ut. Sjasik T-Shirt och platt hår. Hakorna syns alltför väl och så denna Rudolf-snok. Att man går ut! Man kan inte annat än att älska sin man som får en att känna sig snygg och oemotståndlig - för det göran. Hur han bär sig åt? Ja, inte vet jag, men jag tänker hålla i honom, för om jag skulle bli ensam så skulle jag så förbli.

För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras och att löpning är en jävligt märklig idé, nu när vi har uppfunnit hjulet!

Frutto