Livet är märkligt

Just nu ligger min pappa nedsövd i Umeå i väntan på nå'n form av behandling för en blödning som han haft i huvudet. Som tur är inte i hjärnan - alltså ingen hjärnblödning utan nå't annat som jag inte vet vad det heter.

I morse innan jag visste. Då var det en dag, vanlig, på väg till jobbet och mitt andra möte som utvecklingsledare.

Nu har jag haft lite livsträning. Jag tar mycket för givit - nästan allt. Och mina föräldrar kommer inte att dö - inte före mig i alla fall. De ska ju alltid finnas där. Nu kommer inte pappa att dö nu, som det verkar och det är en obeskrivlig lättnad. Men jag vet att det gäller att ta vara på livet medan det pågår. Världens klyscha - man ack så sann.

Sommaren jag givit mig ett par extra kilon och väldigt få kläder som passar. (Tack gode uppfinnare för karuscha!!!) Det är ju ett problem. Men att lösa det med ångest över att man blivit fet verkar ju jävligt korkat så länge man inte behöver lägga till epitetet "obese" när man beställer flygstol, eller måste börja sy om Hillebergs för att få till en outfit som inte stramar. Än så länge kan jag köpa tillräckligt stora kläder utan att behöva handla på "de stora" affärerna. Ända problemet med det är att det är dyrt. Men så länge det kostar pengar är det billigt!

Tjejmilen, ja... Camilla kan inte följa med pga knäet som spökar tyvärr. Och vad gör det om det tar en och en halv timme att ta sig runt istället för en?! NADA!

seeya
Frutto