Invincible?!

Ja, det måste vara så att mitt självförtroende vida överträffar min självinsikt. Idag ska jag springa ett tävlingslopp på 5km. Känner mig helt otränad. Nu måste det till fler träningstillfällen per vecka. Ett pass då och då gills knappt. Jag har gjort ett till inköp - det kostar att ligga på topp. Ett par löpartights á 399kr. Rätt snygga, om ett dylikt plagg kan vara det!

Tittar jag tillbaka lite i tiden så undrar jag hur, eller om, jag tänker. Jag vill ju komma i form för att orka med vardagen och så. Jag vill oxå gå ner i vikt. Men på senaste tiden har jag liksom bara ätit och inte tränat. Dessutom är det inte precis äpplen som jag stoppat i mig. Pizza och annan skitmat har jag ätit. Man kan ju fundera hur jag tror att jag ska kunna uppnå nå't av dessa mål då.

Men på det igen bara... Nu ska jag mha (?) av maken planera in minst två pass i veckan. Det måste synkas med hans kalender eftersom det inte känns bra att utnyttja barnvakt för att få träna. Om jag inte hinner på kvällarna så kanske jag kan tänka mig att offra någon sovmorgon istället för att få till det. (huvva).

Även om tjejmilen är det stora målet, så hoppas jag ändå att det finns ett (tränings)liv efter den 27 augusti.

hopp och förtvivlan - hela tiden

Om jag inte skriver mer efter detta så tog de 5km det sista av mig.

Frutto