Jag vet att jag fortfarande är lite sjuk och inte borde, men en promenad kan väl aldrig vara fel, eller? Jag var hemma från jobbet idag, minsta grabben sjuk han oxå. (Det är förresten stora grabben med, men han ville till skolan och det tycker jag är ok.) Camilla ringde och frågade om det var aktuellt att hänga med ut på en runda. Jag hade ingen lust egentligen, men det är ju så att det var ett tag sedan jag var ut så va' fanken...
På med nya träningströjan och nya sockar, skor och så lite gammalt. Jisses vilken junkie jag blivit direkt. Det går nog bättre och jag köper ett par löpartights. Ja, eller hur? Men visst är det väl viktigt att ha bra grejor, men swoochen behövs knappast.
Hur som helst Camilla kom i sin nya stass och så satte minstingen i vagnen och så bar det iväg. Vi pratade lite teknik och annat som har med löpning att göra. Camilla har hittat ett lopp den 28 maj. 3, 5 eller 10 km finns det att välja på. Om det blir av så blir det 5:an tror jag. Intressant att se om jag klarar av halva sträckan.
Det var jobbigt uppför (förkylningens fel? Knappast!) och jag väntade ihärdigt på att jag skulle komma in i andra andningen. När alla uppförsbackar var slut så släppte stumheten i benen och jag kände att det gick lite bättre, men om inte Camilla varit med hade jag stannat flera gånger - tur att hon är lite tjurig... Något meditativt stadium infanns sig inte, och knappast heller någon andra andning, men kanske en liten känsla av att om jag bara tar mig förbi det första jobbiga så blir det lättare ett tag igen.
En timme och en kvart var vi ute och svettig blev jag och jag applåderar mig själv för att jag inte stannade till mer än för att ta vatten. Och faktiskt så kände jag mig lite friskare efteråt. Jag lovar dock att inte ta i allför mycket om jag är sjuk.
Ett steg närmare målet...
seeya
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar