Personlig tränare

Sedan v 37 har jag den ultimata lyxen av en personlig tränare. Det är en möjlighet som fanns i det projekt som skolan är med i. KRAFT heter det och är EU-finasierat. Klart man tackade ja!

Målet är tydligt: under 50 minuter på nästa Tjejmilen.

Sedan dess har jag dragit igång med träningen. Igen! Gick lite trögt i början med att komma iväg på Friskis&Svettis. Men sedan v. 39 har jag tränat två gånger i veckan. En med Marcus och en på Friskis&Svettis. Tisdag, torsdag, tisdag, torsdag. Fast denna vecka blev det fjällvandring i onsdags ist för löpning i torsdags. PT:n är borta på praktik i tre veckor...

Är lite förkyld nu, halsen är lite vass och näsan rinner. Men på tisdag är jag frisk igen.

Seeya
Frutto

Längesedan sist, som vanligt. Kort resumé...

Till bröllopet i februari hade jag gått ner 5 kilo som jag hade satt upp som mål. Kände mig superduktig. GI var jättebra för mig. Mådde bra och gick faktiskt ner. Nu mitt i sommaren är jag tillbaka på mina 92 kilo. *SUCK* Alla dagar är helgdagar och rosévin är ju så friskt och gott...

Jag har iaf varit runt sjön (6,2km) två gånger. Snart så är det dags för Tjejmilen. Och snart börjar Friskis&Svettis igen. Nästan hela våren gick jag en till två gånger i veckan på Friskis. Ett av passen var ett stationspass 90 min. Tortyr men bara i en minut i taget...Så himla bra och jag fick armmuskler som syntes!!! Nu är jag tyngre igen och mycket av kondisen är borta, men jag kommer igen. Dessutom så ska skolan vara med i ett EU-projekt som heter KRAFT. Det är individanpassat och eventuellt ska jag få en PT under hösten.

Det är så skönt att man alltid får en chans till... Snart är man tillbaka till rutinerna igen.

seeya
Frutto

p.s. Läste Viktiga Boken i börja på lovet. En liten kul bok om en som gick ner 25 kilo. Hon sa många bra saker, men det jag minns bästa är att tjocka människor hittar hela tiden tillfällen att unna sig något onyttigt. Det håller jag med om! Livet är en fest!

p.p.s. Min kära vän sprang en halvmara igår! Tänk att vi började träna samtidigt...

Tecken i tiden

Visst borde man förstått, när uppdämningen bakom rumpan i badkaret lätt överträffar Tre Raviners Damm i Kina. Eller när man faktiskt kan säga jag har inga kläder att sätta på mig fast klädkammaren är full och det dessutom är sant.

Att ens kompis säger att man blivit lite mer cylinderformad och att kläder med strech är det enda man står ut med.

Men allt är lätt att föneka och inte förstå.

Frutto

Tur att man har fler chanser...

Inte så konstigt att jag inte skriver här så myclet längre. Jag varken tränar eller yrslar. Fast det sista är inte sant. Jag har tyvärr haft ett gäng yrselanfall i december...

Idag var jag in på en butik som konkat. Allt till halva priset. Jag plockade på mig en hög med jeans och styrde kosan mot provrummet. Hade valt ut några "boyfriend"-jeans. Det ska ju vara modernt att ha jeans som ser ut som om man lånat dem av sin (förmodade större) pojkvän. Jag hade ett par svarta jeans oxå stl 34 (tum alltså). De gick inte att få på, men så var de slim oxå. Jag provade vidare i min hög och kom i ett par som satt fint, även enligt maken. Jag bestämde mig för att köpa dem. Döm om min förvåning när jag insåg att de som jag tänkt som over-sized satt som en smäck.

Så nu sitter jag här i mina snygga 38:or och tycker attt det är rätt skönt att man har en chans till och en till om det behövs. Kanske till nästa är att dessa brallor är lite mer "boyfriend". Fast då är det väl ute igen. Men då kan man alltid ha dem i stugan...

seeya
Frutto

Jag har skaffat mig en PT

Jorå, det är sant. Kan det vara så att en personlig tränare är detr som behövs för att jag ska få min lekamen att se mer mumsig ut och att mitt liv ska bli längre?

Hur som helst så frågade jag Camilla om hon kunde tänka sig jobbet som min PT. Sms:et som kom tillbaka löd: "Taget." Och idag har hon dragit mig runt Djävulsrundan. Jag sprang först med sedan så kom blodsmaken. Det var ju inte läge då att påpeka att Colting säger i sin bok att blodsmak inte är ett tecken på att man faktiskt har tränat utan på att intensiteten är för hög. Framför allt inte som farten skulle få en snigel att sträcka på sig! När backarna kom på allvar så gick jag. Funderade samtidigt på om jag någonsin skulle få en normalt dunkande puls igen. Då sa hon att nu springer vi lite så få du gå i nästa backe. Hon påpekade också att jag slösade med energi i löpsteget i backarna utan skulle springa lägre alltså inte lyfta fötterna så högt.

Jag tror att hon kommer bli perfekt! Hon berömde mig oxå. Lät lite ihåligt, men ändå. Hon springer ju samma runda två varv nu för tiden. Men hon sa att nu så har du ju börjat igen.

Och så är det!

Frutto

Detta glömmer jag aldrig

I denna pärla blev jag upplockad häromkvällen av en av mina elever. Alltså det är hur gulligt som helst! Jag har (hade) ett trilling-gäng i den 9:a som jag motvilligt släppt iväg. En av dem hade sagt att jag skulle få en tur i familjens Mustang. Och tänk va' - i torsdags när det var avslutningsmiddag för 9:orna så ringde en av dem och frågade om jag ville åka med en liten tur på byn. Klart jag ville!

Nu idag, såhär dagen efter skolavslutningen så känns det tomt på något sätt. Lite grand av en sorgeprocess faktiskt. Jag grät på skolavslutningen. Lite patetiskt, men de är ju så fina och så duktiga och jag kommer att sakna dem. Vissa kanske mer än andra, men så är det ju. Och har jag en gång börjat böla så går det inte att sluta. Ute på kyrkbacken fortsatte det. Fast mest av allt så vill jag inte släppa taget för jag vill ju veta hur det går för dem och så. Jag har ju investerat massor av tid och tankekraft i dessa goa människor och då känns en skolavslutning abrupt. Men msn finns ju. Och jag hoppas att jag kan få någon uppdatering ibland.

Det är i alla fall en vansinnig tur att 2 tredjedelar av gruppen är kvar till hösten.

Frutto

Fotbollsmorsa

Spöregn och fotbollscup. En av tre matcher klara. Förlust tyvärr. Nu sitter vi bilen och torkar kläder i bilen. Saknar mina gummistövlar. Men snart är humöret på topp igen. Tror visst att regnet avtagit lite grand. Seeya Frutto

Svag i sinnet

Jaha, då har det passerat en tid sedan jag i ett infall av ja, jag vet inte vad, tyckte att jag ganska lätt skulle kunna gå ner 6 kilo till Tjejmilen. Ingen vet exakt vad som hände sedan i a f inte jag... Helt utan förvarning så vägde jag 90kilo! Men nu är jag nere på 87 igen och det är ju en evinnerlig tur. Men 7 kilo till slutet på augusti har jag inte orken till, inte nu när man får grilla och dricka vin lite oftare. Och löpningen ska vi inte tala om, men va' fan. Det blir det det blir.

Jag överlever även om jag har svårt att fatta varför det är så himla svårt att göra det som är rätt för kroppen.

seeya
Frutto

Härligt

Vårvinter i stugan. Massor med snö och solsken. Pågens gifflar och saft.

Vit februari och stl 46

Jaha nu har ytterligare en februari passerat. Vit dessutom. Inga som helst problem faktiskt. Den femte i ordningen. Jag var bjuden på 4 fester denna kalla vintermåndag - gick på tre, den fjärde blev inställd (fast jag hade inte tänkt gå på en ändå!). Och jag var nykter och hade roligt, riktigt roligt. Man kan ha kul utan sprit. V.S.B.

Idag har jag varit på stan - och provat jeans. Jag tror fan det är värre än att prova BH. Jag var på typ alla affärer som saluför denna produkt. Ville ha ett par baggy eftersom det är så skönt. Hamnade på herrjeansen i en butik. Letade på reor men fann mest 28-29:or (tum). Jag provade ett par stycken på Lindex. Även om Lindex har piffat till sig lite så andas stället fortfarande tant för mig. Hittade några stretchiga varianter på samma tema. De som var skönast var i stl 46. Det var ungefär där som det tog stopp! Då och när Rut m.fl.:s största storlek var 40... Jag fick en till reality check när jag Skypade med maken på kvällen. Även fast att jag sitter rakt och fint i stolen och nästan tittar rakt fram har jag dubbelhaka! Föga upphetsande...

Jag vet att jag inte är fet. Jag vet att min man älskar mig för den jag är och att alla andra jävla klyschor om utsidan stämmer. Men trots det så räcker det nu! Nu ska degen bort. All slapp massa ska bort - BORT!!! För fem år sedan var jag ner och vände på 73kg... Sedan blev jag gravid och ja... resten är historia. Nu har jag hållit mig stadigt (!) mellan 85 och 89 hur länge som helst. Det tar jag som ett tecken på att jag egentligen äter rätt ok. Det är bara det att det är fel spann. Jag vet att senaste forskningen säger att inga kurer fungerar utan det enda rätta är att äta mindre energi än vad man gör av med och detta ska ske regelbundet - liksom träning/rörelse.

Men... Jag mådde bra av GI och tappade ett par kilo (var det 4-5 stycken?). Om jag bara kunde komma under 80kilo iaf. Jag har ett mål på vältränade 75. 10-15kilo alltså. Låter och känns som jävligt mycket, men jag har ju lyckats förut och tror inte på att jag blivit så himla gammal att jag kan använda åldern som argument att det inte går en gång till. Det värsta är att jag inte minns hur jag gjorde då. Minns du? Jo, just ja... SEKTEN. Men det är en resa jag inte tar igen. Ryser av blotta tanken på en grupp som nästan applåderar över vikt-/måttminskningarna i gruppen och att guldstjärnor ska vara moroten. Minns att man kissade precis innan man ställde sig i kön för att få förmånen att för en hundring få ställa sig på vågen. Huvva! Nej, det får bli något annat. Klarar jag av att ta bort mackorna?! Potatisen? Pastan? Riset? Ja, det tror jag, fast brödet är svårt. Har ju dessutom precis önskat mig en bok som heter "Brödglädje" och gärna oxå en ny hushållsassistent...

En sak vet jag bara - DET SKA GÅ!!! Och dessutom snabbare än 5 år. Ett halvt kilo i veckan är två dito i månaden. Då borde 10 kilo ta 5 månader, men det tror jag inte på. Har inte den disciplinen tyvärr. Men det vore gött att komma under 80 kilo till Tjejmilen. Det betyder minst 7 kilo på 6 månader. Ett drygt kilo per månad... Hmm... inte omöjligt, eller hur?

Mitt första dilemma är sockret. Men att sluta go'fika är egentligen lätt. Godis bara på lördagar likaså. Helgerna är frizoner, men inget "sista-måltiden-manér". En portion funkar oxå. Tugga långsamt, lägg ner besticken åtminstone en gång per måltid, drick vatten före och under måltiden.

Hux flux har jag en plan. En genomförbar en. Nu ska maken underrättas, hans stöd är ovärderligt och absolut en förutsättning. Mars har precis börjat och te är ju gott.

Jag har läst att frosseri är en dödssynd. Det tåls att tänka på.

Just nu är sinnet starkt!

Återkommer
Frutto

Äntligen tulpaner!