Man behöver vänner

Jag la mig låg igår, det märks ju tydligt om man läser gårdagens blogg. Och jag kände att det var nog dags att säga upp medlemsskapet på träningsstället. Det kostar ju bara pengar. Och Tjejmilen ska väl funka, men det blir sista gången och vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna.

Men då ringer Camilla. Hon fattar direkt min status. Och när jag gråtit en skvätt av misslyckande, så får hon mig att inse att det inte tar slut här. Detta är ju bara en svacka träningsmässigt. Att vi (alltså även hon) kastat bort ett helt år av träning denna sommar kan hända den bästa. Nu ska livet (äntligen) innehålla vardag igen och med den kommer rutiner. Och då är det mycket lättare att få till träningen. Hon är super! Dessutom säger hon helt ärligt att jag inte alls gått upp till gravid-liknande form. Kanske nå't kilo, men vad är väl det?! Det försvinner snabbt när livet tar sin vanliga form igen.

Nu ska jag se till att få springa ett par gånger innnan jag ska till Stockholm. Och jag ska göra det antingen kring sjön, men hellre i spåret hemma tillsammans med Camilla. Nu ska vi börja peppa varandra igen - inte tvärtom. Jag kan ju inte ge upp! Det tillhör ju livet att sköta om sin kropp. Och jag vet ju att mycket blir bättre med det. Jag äter bättre (utan att behöva kämpa); godissuget försvinner nästan helt; jag orkar mer (även motgångar). Ja, det finns inget negativt i träningens kölvatten. Men det svåra är att få till dessa små, men positiva svällvågor. Det är bara att börja om.

Det är bara att kliva upp i sadeln igen.

Frutto