Jag har bestämt mig

Jag ska springa tjejmilen i augusti. 147 dagar kvar. Camilla kläckte idén för ett par dagar sedan, menade hon allvar?! Jag vet inte, men jag kollade in hemsidan (www.tjejmilen.se) och läste lite och tänkte att va fan det borde väl gå. Min träningsbakgrund då? På den tiden då Jesus gick omkring i sandaler så fanns det tillfällen då jag tränade, men sedan jag blev mamma första gången för snart 7 år sedan så har det varit lite si och så med min kontinuerliga träning. Jag utövar yoga till husbehov, men jag har inte haft något bra program på ett tag så nu är det mest yogans filosofi som tar plats i min vardag.

Hur som helst nu gör jag ett nytt försök. Varför? Ja, jag vill väl mest av allt vara en god förebild för mina barn, men också visa för mig själv att det går. Jag tror inte heller att min man riktigt tror på mig...

Mitt nya liv har egentligten redan börjat. Jag har som sagt bestämt mig och till min hjälp har jag (bland annat) yoga sutra. En lektion i veckan har givit mig en hel del att tänka på. Tex. att allt är förgängligt. Det kan vara bra att stanna upp och tänka på det ibland. Jisses vad jag tar mycket för givet. Det försöker jag sluta med - visar sig inte vara helt enkelt. Jag har ju detta år också börjat satsa på mig själv mycket mer. Ett ego fast inte så destruktivt. Jag behöver tid för mig själv och tycker att jag ska få det. Jag har investerat i turskidor och långfärdsskridskor. Min man undrar nog vad som är på gång. Jag får ibland ett sting av dåligt samvete när jag sticker ifrån min familj, men det ska jag sluta med. Jag är mycket trevligare att vara med efter jag har gjort något bara för mig min egen skull. R är ju borta mycket och då är det svårare att lämna mina barn en stund, så därför blir det när R är hemma som jag försvinner. Jag bör kanske säga att det inte hänt såå många gånger.

Åter till tjejmilen. En mil är ju hur jävla långt som helst och dessutom ska man ju springa vilket jag hatar. Alla dessa människor som jiddrar om den andra andningen då löpningen blir meditativ. Det tror jag när jag upplever det... I alla fall ska det bli av om jag så ska krypa runt Djurgården. Och jag ska göra det på tid - Fun Run är inget alternativ för kul är det inte. Och det säger jag om det dyker upp en tvkamera i nyllet på mig så kommer jag INTE att le och säga att "det är så underbart" och "vilket trevligt arrangemang" och "jag älskar att springa". Jag kommer att säga sanningen: "Springa är dödens!"