Nu har jag något att berätta!

Tycker jag i a f... I måndags var det skolstart och vardagen drog igång med raketfart. Rätt skönt på sätt och vis även om jag inte precis längtar till jobbet . Med vardagen skulle ju rutinerna komma sa jag ju. Och jag har tränat två gånger denna vecka. Fy fanken va' bra jag är. Camilla ringde i måndags och sa lite kryptiskt att det var halv nio som gällde. Jag fattade ingenting tills hon sa att hon tog första initiativet. Jaha träna. Vi snackade i bilen på vägen dit om vad som skulle hända när vi drog våra kort. Att kortläsaren skulle braka ihop; att istället för att "välkommen" skulle vi få höra ett gapskratt och att en saftblandare skulle börja snurra i taket. Inget av det vi hittade på inträffade naturligtvis. Däremot så blev vi tvungna att byta kort. Vi hade inte varit där sedan stället bytt namn... Lite pinsamt eftersom det var ett tag sedan.

Jag har inget revolutionerade att berätta kring själva träningen (rutin du vet *lol*) förutom att jag vägrade att sätta på mig nå'n av mina CRAFTtröjor. Alltså hur gravid kan man se ut egentligen?! Jag tror att jag har en hel hög med mansgener som far omkring i mig. Mest kring magen. Jag har ju för tusan ölmage! För gravid är jag inte! När det gäller träningen så förflyttade jag mig i 30 minuter utan avbrott. Jag gick väl de tio första, men ändå. Och jag har blivit sams med bollen och tycker att den inte ser så töntig ut. Däremot säger jag inte att jag inte ser töntig ut när jag försöker använda den. Summa sumarum så kändes det inte helt tröstlöst att träna, men inte heller jublande roligt.

Och ja, jag hade träningsvärk två dagar senare. I magen. Man kan ju hoppas att ölmagen lider och till slut ger upp. Det är ju så lagom charmigt att man känner att man måste bylsa på sig på gymet och att de coola baggy jeansen sitter som ett korvskinn. Camilla hade ju sagt att hon skulle invänta mitt samtal om nästa träning så var det ju bara att ringa. Igår tog vi oss dit igen. Konstigt nog så kändes rutinen igen och det var helt ok att träna. Inte för att jag orkade så mycket, men ändå. Det kändes liksom rätt att bli svettig. Nytt för denna omgång (för tyvärr så kan man väl gissa att det kommer fler uppehåll...) är att jag ska stretcha ordentligare. Herregud jag är ju stel som en pinne!

När vi var klara så fyllde vi i vad vi gjort på våra kort. Jag kollade när jag var där senast - 24 april!!! Huvvaligen, men jag tränade ju faktiskt lite i stugan oxå. När vi som bäst stod där och fyllde i alla våra övningar så föll ögonen på en liten hög med A4 som låg där. Det var reklam för Östersund Marathon. Lite på skämt sa vi att vi skulle springa. Och ni som läst min tidiga blogg om hur det gick till när jag bestämde mig för Tjejmilen kan ju räkna ut vad som hände... Nja, vänta lite nu. Jag är inte sååå galen. Att springa ett maratonlopp är inte bra för kroppen - det är omöjligt. Men man kan springa loppet som stafett och jag och Camilla utmanade våra män att springa med oss. Och döm om min förvåning när maken sa:"Ja men absolut, det är lungt!" Camilla fick samma svar så nu har vi ett delmål! Fast vi får se om vi ska vara ett par till. Men det blir svårt att kvala in i RSM IK:s tuffa kriterier. Camilla och jag har en total demokrati i föreningen, där båda har vetorätt. Men vi ska fundera lite... Sträckorna är 5km, 10km, 5km, 10km, 5km, 7,2km. Vi trodde först att vi kunde dela upp den i fyra lika långa sträckor men se det gick inte. Och kanske är det lika bra det - för jisses vilken prestigetävling det skulle bli mellan oss fyra! Men kanske att mankan spring 5 bli skjutsad till nästa 5 eller nå't sån't. Vi får som sagt se. Om vi inte hittar några som kvalar in i RSM IK med bihang så kanske vi frågar några som är skitsnabba och som kan ge oss en tid som man törs berätta om för andra.

Återkommer (förstås!) Allra senast efter min man har varit iväg på sin första träning på x år!

Frutto

Så nu kan jag och maken peppa varandra och det känns jättekul att vi ska göra nå't tillsammans. Nå't som inte måste göras.

se