september 02, 2007

Tjejmilen

Ja nu ska du få veta hur dagen T förflöt...

Camilla och jag hade en liten annorlunda upptakt i Stockholm än förra året. Vi åt mer och "fel" saker, drack kanske lite mer (tom dagen innan!!!) och sov mindre. Men jag yrslade inte alls denna gång (hurra!!!). Hur som helst hade vi handlat hem en massa bra frukostmat, men vi fick inte i oss så mycket. Och eftersom lägenheten håller på att tömmas för flytt behövde vi inte städa. Vi fick ju ruskigt bråttom förra året så i år hade vi en annan plan. Vi tog med oss allt direkt och åkte till Centralen för att låsa in våra (tunga) väskor. Där började det strula en liten aning... Växelapparaten tog inte nya femtiolappen och det tog ett tag innan jag fattade det. Så jag gick till toakillen och växlade. Han gav mig två tjugor och två femmor. Tack *frostigt leende* Tillbaka till växlingapparaten som inte vill växla en av tjugorna som var lite riven... Nu kände jag att det var dags att börja andas lugnt. Tillbaka till toakillen igen och äntligen fick jag det jag behövde. När jag kom tillbaka till Camilla såg jag hur hon gick och öppnade alla lediga skåp. "Det luktar piss i vartenda jävla skåp!" Till slut hittade vi två som vi stod ut med, knölade in väskorna och började lasta i mynten. Då tar "mitt" skåp inte emot ett av mina mynt. Då blev jag våldsam, fast på ett lugnt sätt. Jag ställde mig upp, tog ett djupt andetag, log mot omgivningen och måttade sedan en välriktad spark mot myntinkastet. Till ingen nytta... Vi skramlade ihop en tia till. Sedan styrde vi stegen mot t-banan och Gärdet. Om man säger så här... det inte bara vi som hade löparkläder på oss.

Nu kände jag mig ganska laddad- det gjorde inte Camilla. Hon gick och muttrade lite om hur dåligt det skulle gå. Ju närmare vi kom (sa jag att vi råkade kliva på fel tåg och fick en längre promenad till Gärdet?) ju mer laddad blev jag (och även Camilla, tror jag, hon tystnade i alla fall och det var ju ett framsteg...). Toakön var redan lång och vi gick ganska direkt dit. JAg kände mig ganska rutinerad och kände morsarvet trycka på flera gånger, men jag stod emot. Alltså, ni som känner min mamma vet vad jag menar, le och hjälpa alla - även de som inte ber om hjälp...

Vi bestämde oss för startfålla 4. Inte för att vi riktigt såg oss klara den tiden, men ändå. Det gick inte bättre än att när det var vår tur stod vi längst fram på starlinjen. När de släppte iväg oss sprang alla tusen förbi oss kändes det som men Camilla höll tempot, som vanligt. Ingen ruckar henne - inte ens tusen galna fruntimmer som släpps lös. Vi höll ett bra tempo 6min/km. De första fem. Sedan fick Camilla håll och vill kliva av. Det fick hon inte! Vem skulle jag springa med då?! Vi kom fram till ett band. Då började hon sjunga med och sedan var hon på gång igen. Sedan var det min tur att dippa. Benen kändes ganska lik två rejäla stockar... Men då peppade Camilla mig och efter en stund kände jag att jag skulle klara att springa heal loppet. Detta var vi 7km ungefär. Vid 8 gick det ju inte att sluta springa längre - det var ju fullt med folk överallt! Både Camilla och jag sa att vi inte skulle öka farten. Det ångrade vi lite sedan, för Camilla kom först över mållinjen och vi kände oss återhämtade ganska snabbt. Kanske lite för snabbt? Vi glömde att stänga av våra klockor båda två, men trodde att vi hamnat precis kring timmen.

Tiden för mig blev 1.01,53. Camilla var en sekund snabbare. Känns lite surt så här i efterhand även vi inte kunnat tro att vi skulle orka springa hela milen när vi började springa. Vi förbättrade oss med ungefär 4 min och känns fantastiskt bra. Och ja, vu har betämt oss för att springa nästa år igen.

Hemresan är en berättelse för sig själv och kommer senare.

Frutto

1 kommentar:

Anonym sa...

Skrattar så jag gråter, vilket man kan göra på mitt jobb ändå!!Är Du den nya Martina Haag? Lägg genast ut hemresan, kan inte vänta.......