Moloken

Känner mig lite låg inför Tjejmilen idag. Mitt kroppsomfång har ökat, inte minskat som jag så naivt och hoppfullt trodde i våras. Nu har träningen legat nere så pass länge att jag knappast kan säga att jag springer för att hålla mig igång. Foten vägrar att bli bra. På söndag är det dags för vår brunch (en av tre årliga återkommande). Då ska Massören i sällskapet få känna på foten igen - tror jag. Snart bara 20 dagar kvar tills det bär av. Nu känns det definitivt som om att Tjejmilen får betraktas som ett delmål...

Men självklart ska jag inte träna på en fot som gör ont. Och tyvärr har jag lite halvdana kunskaper (och vilja?!) för att träna något annat i väntan på. Lägg till att jag ätit och druckit en massa skräp i sommar (men ack så gott det varit). Min kropp längtar efter rutiner och då menar jag inte ett glas vin till varje middag! Eller ligga till nio på morgonen och sedan äta frukost i en timme. Det hör sommaren till och nu kommer vardagen med stormsteg. Jag hade riktigt svårt att sova inatt. Jag började fundera (och bli stressad över) allt som jag (vi) inte hunnit gjort i sommar. Sedan började jag jobba och då var det kört. Jisses vad jag kan gå igång på jobbet - tankemässigt alltså, inget sexigt med mitt jobb. Jag försökte verkligen att tala om för mig själv vilken skön och välbehövlig sommarledighet som vi haft i familjen och det är sant, det märks på oss alla! Märkligt att jag lyckas ge mig själv så dåligt samvete för att jag varit helt ledig. Jävla Luther!!! Att man ska behöva vara så jävla duktig och ordentlig jämt (fast det är jag ju inte så samvetet får jobba stenhårt).

Min man gav mig lite perpektiv på saker och ting när han ikväll sa att vet inte alls vet vad han ska gör efter nyår. Först måste han vinna två val. Dels måste partiet vinna och sedan måste partiet välja honom. Men på något konstigt sätt så känner jag mig helt lugn. Inte på så sätt att jag tror att han lätt vinner något av valen, men han har andra saker att göra och andra kontakter att kontakta om valet skulle gå åt skogen. Men lite perspektiv lyckades han ge mig i alla fall.

Nog klagat och suckat - imorgon kanske foten är bra! Som om allt ängde på det. *ler*

seeya
Frutto