Jag satte mig i bilen, klockan var efter 21. Jag åkte 2,5 mil in till sta'n. Där mötte jag upp med Camilla och så stack vi iväg på en runda. Sedan satte jag mig i bilen och åkte 2,5 mil tillbaka till stugan. Och jag tyckte att det var värt det! Maken sa inget när jag åkte, fastän jag såg att han tyckte att det var knäppt. Det är ju oxå en form av stöttning. Fast jag förstår honom. Inte allt för långt tillbaka i tiden tyckte jag att folk, så kallade motionärer, var knäppa om de satte sig i bilen och åkte iväg till ett motionsspår. Springa gick väl direkt utanför knuten? Men nu, när jag själv åker 5(fem) mil för att få sällskap i löpningen, tycker jag att det är helt naturligt. Tänk vad man kan förändras!
Tycker att löpningen kanns ganska ok igen. Lite fundersam hur jag ska orka en hel mil. På söndag eller måndag kommer Camilla hit och då blir det en runda runt sjön. Och nästa sväng för mig blir 7,3km till Mårrmårr. Klarar jag det med livet i behåll, så borde en mil gå på ren vilja, eller?!
Frutto
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar