Har nyss kommit tillbaka till stugan efter en runda. Är mäkta stolt över mig själv. Sprang mellan 40 och 45 minuter. Tänkte först skriva nästan 45min. Men det lät som om jag försökte späda på min prestation. Sedan tänkte jag skriva drygt 40min. Men det lät som om jag inte var nöjd med 40. Saken är den att jag har så taskig klocka att jag måste räkna små streck för att se exakt hur många minuter som passerar och det orkar jag inte! Där blev det idag mellan 40 och 45 min. Det är i alla fall mer än jag sprungit själv någonsin förut. Tyvärr behöver jag väl orka med dubbla den tiden för att få till en mil... Men det kommer att gå! 45 dagar kvar. Har nästan bestämt mig för att inte mäta upp en mil och springa den, för då bryter man väl ihop! Om nu kna anse tidsproblematiken som viktig (och det känns så ibland), så har jag tackat ja till några nummer av iForm för att få en löparklocka, en stegräknare och en pulsmätare. Allt för knappa hundringen. (se nedan appropå hi tech...)
Nu till det att se på sig själv utifrån:
Låt säga att jag för ett år sedan skulle titta ner på vägen här vid stugan och se en halvfet (nåja inte smal) person flåsa sig fram i sakta mak med tunga steg, iförd på gränsen till hi tech kläder och skor. Vad tror du att jag skulle tänka då? "Vilken tankestark kvinna som tagit tag i sitt liv och som verkar ha bestämt sig för att ändra på dåliga vanor och trotstar väder och annat." Knappast!!! Snarare: "Vilken galning!!! Tror hon att det går bättre bara för att hon har dyra kläder??? Ser ju ut som en kobent valross. Kan hon inte låsa i sig någonstans med ett löpband från TV-shop så man slipper se (och höra!!) eländet."
Frutto
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar