Detta glömmer jag aldrig

I denna pärla blev jag upplockad häromkvällen av en av mina elever. Alltså det är hur gulligt som helst! Jag har (hade) ett trilling-gäng i den 9:a som jag motvilligt släppt iväg. En av dem hade sagt att jag skulle få en tur i familjens Mustang. Och tänk va' - i torsdags när det var avslutningsmiddag för 9:orna så ringde en av dem och frågade om jag ville åka med en liten tur på byn. Klart jag ville!

Nu idag, såhär dagen efter skolavslutningen så känns det tomt på något sätt. Lite grand av en sorgeprocess faktiskt. Jag grät på skolavslutningen. Lite patetiskt, men de är ju så fina och så duktiga och jag kommer att sakna dem. Vissa kanske mer än andra, men så är det ju. Och har jag en gång börjat böla så går det inte att sluta. Ute på kyrkbacken fortsatte det. Fast mest av allt så vill jag inte släppa taget för jag vill ju veta hur det går för dem och så. Jag har ju investerat massor av tid och tankekraft i dessa goa människor och då känns en skolavslutning abrupt. Men msn finns ju. Och jag hoppas att jag kan få någon uppdatering ibland.

Det är i alla fall en vansinnig tur att 2 tredjedelar av gruppen är kvar till hösten.

Frutto