Två sett att se på saken

Jag var och fick andra halvan av mitt program igår. Träningsinstruktören får mig att känna mig som ett pucko. Fast, kasnke är det mitt fel... Jag har ju trots allt varit på ett gym förut. Men jag spelar nog lite på det för att vara säker på att jag för en gångs skull lär mig rätt från början. Ja, nu har jag ett gäng med övningar som det bara är att köra på med. Jag stannade kvar efter min halvtimme och tränade lite. Jag tycker kanke att programmet är lite i längsta laget, men jag kan ju välja lite från gång till gång. Fitnessbollen är just nu min fiende nummer ett! Hur är det möjligt att ha så dålig balans?! Men attans vad det tar. Tror tom att om jag inte skulle ha signat på för ett år så skulle löpträning tillsammans med en boll hemma räcka långt... Men jag hade ju inte listat ut det om jag inte signat mig och fått hjälp av smilande, vi kan kalla henne Terese. Hur som helst så träffade jag en sambo till en kompis där och så såg jag en, som jag tror att jag gick låg- och mellanstadiet tillsammans med. Men jag var för feg för att fråga den sistnämnde om det han var den jag trodde att det var. Då slog det mig (säkert en på gränsen till univerisell sanning för alla andra) att det är ju här man träffar folk! Visst, man svettas och flåsar och har på sig tights och ser ut som jag ni vet vad. Men ändå, alla är liksom lika utelämnade på nå't vis. Fattar att om man skulle vilja ragga, så måste det vara ett utmärkt ställe. Man är sitt sämsta jag - jag menar utan smink och sjyssta outfits (fast för vissa stämmer inte det sista när de kommer instruttande i senaste Casallbrallan och ett litet lila linne med draperingar över magen). Men då vet ju motståndaren hur illa det kan bli (högröd och flåsande kanske man blir tillsammans någon annanstans och någon annan gång tillsammans i framtiden). Och på tal om att ragga, det är hög tid att få bli lite romantisk med mannen. En middag utan barn (är jag en hemsk mamma?) på stan skulle inte sitta fel, även om det skulle innebära att jag behöver attackera bollen lite oftare. Dessutom tror jag att det skulle vara kul om vi tränade tillsammans. Det kanske oxå skulle kunna räknas in i eventuell kvalitetstid? Nu är ju farfar fit for fight igen och min lillasyster är en utmärkt barnvakt...

Efterom jag är så duktig och har börjat träna igen så var jag bara tvungen att ställa mig på vågen nu alldeles nyss. Lite rädd(?) eftersom jag varit på kurs i två da'r och lärt mig ett nytt begrepp, konferensfetma. (Man äter ju hela tiden, om inte annat för att överleva vissa urtråkiga föreläsare.) 83 kilo - känns väl ok. Alltså inte ok, men ok för stunden....

Hälsopedagogen höll igår på att planera inför elevens val-dagar på skolan. Hon läste på lite om kostlära. Då berättade hon att om en kvinna med 10 kilos övervikt (jag?) och med en syreupptagningsförmåga på 2 liter (säger mig INGENTING, men fråga kunde jag inte för det lät som något på tok för självklart) bestämde sig för att börja promenera (40% av pulsmax) 30min tre gånger i veckan skulle det ta henne drygt tre år att blir av med sina 10 kilo. Om hon inte gjorde någon annan förändring. Detta kan man nu se på två olika sätt. Antingen är det lika bra att förorena nå't vattendrag, eftersom det inte är någon mening, ELLER så är det ett bevis på att det faktiskt inte behövs så mycket för att åstadkomma förändring. Vilket väljer du?!

seeya
Frutto