Gift och ensamstående mamma

Jaha nyss stack maken iväg. Den första dagen av tretton denna månad. Jag har lovat mig själv att inte bli en sur tråkmåns innan han åker och att anstränga mig så att jag inte blir en elak mamma när han är borta - alltså sån't som vanligen inträffar när han åker/är borta. Detta kluster av bortavaro är ovanligt, och därför tråkigare. Det finns de av er därute som tycker att min uppoffring är för stor. Tyck inte det! Bjud mig och grabbarna på en vardagsmiddag istället.

Jag är inte skapt för att leva ensam (vem är det förresten?!). Och det gör jag inte heller - däremot är jag själv ibland och det är faktiskt inte helt fel. Det bästa vore förstås om min "självhet" blev när jag själv ville det, men nu är det inte så. Det som hänt med mig det sista åren är att jag gör saker för min egen skull mycket oftare och tom utan dåligt samvete (det är lite nyare än år...)! Om maken är borta och jag planerat in något som jag vill (ibland måste, men lika ofta bara vill) så gör jag det ändå om jag kan fixa barnvakt. Försöker numer inte be min svärföräldrar om det är en vill-sak som ska ske, de tycker att jag är lite otacksam och självisk. Och det är jag inte, eller hur?

Okej, jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen. Lillkillen vaknade och frågade direkt:"Pappa är?" Jag sa att han redan åkt och då blev han ledsen och sa:"Bakna han!" (saknar honom). Vad gör man då?! Det funkar ju inte att bara gå upp och gå ut och förorena nå't närliggande vattendrag. Nej, man biter ihop och torkar tåren och säger glatt: "Vi kan väl ringa och säga hej då?" Det gör vi och det blir bättre - i a f för lillkillen.

Jag sa ja till min man för att jag vill vara med honom. Kontigare än så är det inte. Nu är han inte hemma jämt och det är skittrist. Men om jag förut levt genom min man (som vissa påstår) så gör jag inte det längre. Jag lever mitt liv och det gör jag så nära min man jag kan, men jag gör oxå det jag vill och gissa om jag mår bra av det. Det gör även vår relation - förstås. Jag berättar vad jag vill och vad som är viktigt för mig och vet att vår relation klarar att jag inte vill - eller snarare att jag vill göra andra saker än att bara vänta. Jag vägrar bli en bitter fru som sitter hemma och väntar på att få säga några dräpande kommentarer till maken när han kommer hem från sina resor. Att bli en martyr som längtar så att hon håller på att bli galen, men när maken väl kommer hem bara sitter och suckar eller snörper på munnen för att hon minsann klarar av vardagen utan mannen (i hennes liv). Jag är inte den personen.

Jag älskar min man och vem vet - kanske det går år pipan nästa val och han är hemma jämt!

seeya
Frutto